enlitenflickasdagbok

 

 

 

 

Jättelängesen jag skrev. Hänt mycket, bl a en praktikplats som har fått upp mig på fötterna och till och med fått mig till att ta ett första steg i trappan. Min psykolog och jag talar nämligen om en trappa när det gäller mitt mående och mina framsteg. Jag har stått på undervåningen allt för länge. Men sakta men säkert ska jag börja klättra. Ett steg i taget. För det är småsteg. Det finns ingen genväg, ingen hiss att ta. Det är ett tungt arbete, och jag kommer kanske få bakslag och ta ett steg tillbaka. Men med två steg fram och ett steg tillbaka så kommer jag faktiskt ändå framåt. Det gäller bara att inte slås sönder av minsta lilla bakslag.

Och ibland vill jag fortfarande skada mig själv, och till och med dö.
Men oftast känner jag för att leva.

 

 

 

 

VAD DET ÄR SKÖNT ATT LEVA DÅ
HÖGT I TOPP GÅR ALLAS HUMÖR
OCH DET ÄR DET SOM SUSEN GÖR!!!

 

 

 

Idag mår jag bra (trots halsont) och humöret är på topp. Vädret är underbart och gårkvällen va superdupermegabäst! Humöret hade kunnat sabbas totalt då jag bestämde mig för att betala räkningar. Men icke. Jag kommer nog till och med kunna sätta över en slant till sparkontot. Jippi!


Nu får vi hoppas att det fina vädret håller i sig så att man kan vara ute och leka med barnen på förskolan, och gå långa härliga promenader med Lufsen. Ska även köpa bra promenad/joggingskor och börja powerwalka.


Nu ska jag stänga ner datorn och ta en promenad med Lufsen och insupa de sista solstrålarna innan mörkret faller.

Ta hand om er!

 

 

 

 

 

Det är redan mitten av april. Snart har jag bott i Karlskrona ett år. Ett år som gått otroligt snabbt. Ett år då det hänt väldigt mycket. Ett år som gått upp och ner hela tiden.

 

 

Jag har inte skrivit på ett tag eftersom jag mått väldigt dåligt.

 

Men nu ser jag ett litet ljus. Dels är våren på ingång, och då brukar jag nästan alltid må bättre. Och dels har jag fått praktiskplats på en förskola. Jag började i onsdag.
Massa ångest och rädsla. Men när jag va där, och när jag gick hem, hade jag ett stort leende på läpparna och en varm känsla i kroppen. Jag klarade det. Jag var till och med betydelsefull och uppskattades, både av barnen och personalen. Fick till och med höra att jag är väldigt bra med barn. Okej att jag får höra att jag uppskattas och är betydelsefull ibland av familjen. Men det känns som en självklarhet att de tycker det, och att de faktiskt inte kan säga annat. Men att någon "okänd", som bara träffat mig i 4 timmar säger så betyder så otroligt mycket. På nåt sätt så har jag lättare att ta in det, att faktiskt tro på det.

 

Så trots att praktiken fortfarande är ångestfull (särskilt kvällen innan) och skrämmande, så har ett litet ljus börjat brinna där långt borta. Och jag ska kämpa för att ta mig fram till ljuset, bort från dessa skuggor. Jag vet att det kommer bli många tårar och en trötthet som inte går att beskriva med ord. Men jag hoppas att det är värt det!

Just nu mår jag skit, och därför ska jag nu krypa ner i sängen och hoppas på att få lite sömn.
God natt!

 

 

Jag vet, det var ett tag sen jag skrev. Men jag har varit/är så jävla nere nu. Sömnen är helt fucked up, ångesten är nästintill olidlig och orken är för det mesta helt borta. Visst, det finns stunder då det är okej en stund, men då är oftast alkohol med i bilden.

Min födelsedag snart. Då brukar jag må dåligt. Då känner jag extra mycket hur livet bara springer ifrån mig. Ännu ett år av mitt meningslösa liv. 29 år, inget jobb, inget förhållande, inga barn. Bara min jävla depression. Den finns där hela tiden, den är mitt liv. Jag blir inte av med den. Och kanske den alltid kommer finnas där...

Men hur länge till kommer jag orka? Hur länge till kommer jag stå ut?
Och nej, jag söker inte er empati. Jag söker ingenting. Jag måste bara skriva. Jag kan inte prata med nån, det går bara inte. Jag får inte fram ett ord. Men när jag skriver kan jag berätta. Och om jag berättar för en eller för alla mina bloggläsare kvittar. Måste bara få ut allt, släppa min tunga last, i alla fall för en liten stund.


Jag har börjat tröstäta en massa, och på så sätt gått upp i vikt vilket också får mig att må dåligt. Jag sitter nästan varje kväll och stoppar i mig en massa onyttigheter. Därför har jag nu beställt tre paket allévosoppor och shakes. När de kommer ska jag göra allt för att gå ner i vikt igen. Måtte jag klara det!!! Min självdiciplin är ju inte den bästa tyvärr..

Nej, nu blir det en runda med Lufsen och sen sängen. Imorgon väntar ett besök hos Göran på mellanvården (psykiatrin). Det brukar ta all min energi, så jag hoppas jag kan sova i natt.

God natt världen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur många lögner kan man ta?
Hur jävla dum får man va?
Hur länge pallar hjärtat med?
Hur många tårar kan man fälla?


Okej, det var inte alls 100 %. Vi tjafsade lite om avståndet.
Men du lovade mig guld och gröna skogar.
Sen kom slaget i magen.

Som vanligt...



Men hoppet dör aldrig.
Jag letar fortfarande efter den rätte.
Jag tror han gömmer sig nånstans.
Tyvärr känner jag mig stressad.
Om 20 dagar fyller jag 29 år.
29
Den biologiska klockan tickar högt!!!

 

 

 

 

 

Smått påverkad av två cider kommer jag i natt gråta mig till sömns.
Jag gråter inte över dig.
Jag gråter över all hopplöshet jag känner,
av hur dum jag känner mig som går på lögn efter lögn,
av hur jävla lättlurad jag faktiskt är.

 

 

 

 

 

 

 

Jag träffade en kille på internet, en sida som heter Badoo. Vi snackade länge, och började även snacka i telefon. Sen bestämdes träff. Lördagen den 5 januari åkte jag med fjärilar i magen till Karlshamn där han skulle möta upp mig och Lufsen.

Vi satte oss i hans bil och körde till Svängsta, där han och hans hund bodde. Efter lite slagsmål kom hundarna tillsist överens.Och allt kändes så jäkla bra.

På tisdagen ringde min psykolog och ville träffa mig på onsdagen, vilket betydde att jag var tvungen att åka hem. Detta berättade jag för honom. Han visste sen tidigare att jag var deprimerad och tog medicin för det. Men när han fick höra att jag gick hos psykolog, och dessutom så ofta som en gång i veckan blev det genast en konstig stämningen. Trots det föreslog han en filmkväll med mys och gottis innan han körde mig till tåget. Pussar och kramar och "vi ses snart igen".

På onsdagen får jag sms. Han kan inte vara med någon som är psyksjuk...

 

Vad menas egentligen med psyksjuk? Är man störd? Galen? Jag känner mig inte galen. Jag känner mig ledsen. Jag känner ibland att allt är meningslöst, att jag misslyckas med allt gång på gång. Jag har en personlighetsstörning som innebär att jag bara ser fel med mig själv. Självförtroendet och självkänslan ligger nere i botten, och jag är osäker på allt jag gör.

Men jag är också en bra människa. För den "riktiga" Sara finns där inne, och den får jag hjälp med att försöka hitta. Och jag bryr mig om mina nära och kära. De betyder allt för mig. Och jag vet att jag betyder mycket för dem.

Jag tror även att jag är en bra flickvän. Jag är omtänksam och kärleksfull. När jag går in i ett förhållande så går jag in till 110 % och med öppet hjärta (vilket i och för sig inte alltid är så bra då man lättare blir sårad). Men jag ger hela mig. Och jag mår bra. Jag mår som bäst i ett förhållande.


Jag var tvungen att smsa ett gammalt ex och fråga om han tyckte det var jobbigt att jag var deprimerad när vi var tillsammans, och om jag var sjuk i huvudet. Hans svar löd "Nä, märktes inte så mycket att du var depp.. Men sjuk i huvudet är du inte!".
Egentligen sjukt att jag överhuvudtaget behövde frågade honom, men såååå skönt att höra!!

Jag tror min depression märks mest av att jag är väldigt trött och orkeslös. Och även ibland väldigt överkänslig, och tar åt mig minsta lilla, även när någon skojar eller är sarkastisk. Det märks nog även att jag är osäker på mig själv, både insida och utsida. Men galen? Sjuk i huvudet? Störd? Nej!
Psyksjuk? Ja, jag är deprimerad. Men psyksjuk låter så fel. Och det slog hårt när han skrev så.

 

 

Psyksjuk...

 

 

 

 

 

Julaftonskväll slutade med magsjuka och en hel natt med spyor. Istället för att gå upp i vikt av all julmat, gick jag istället ner i vikt. Nåt positivt i alla fall.
Men om julafton nu slutade så, hur ska då året sluta?! Jag har ingen aning... Vet bara att jag vill äta och dricka gott med vänner, ha glittriga kläder, dansa som om igen såg mig och skåla in det nya året med mousserande jordgubbsvin. Kanske man kan få en och annan puss av nån söt pojke. För det är jag väl värd?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför kan det inte bara få va bra ett litet tag?! En dag räcker inte!

Gårdagen var underbar med Luciatåg, massa mys med barn, massa snack med syster och Joanna, ett möte inför min framtid som kändes så jävla bra och en kväll med en riktigt god vän som innebar mycket skratt, en film (dock väldigt dålig!) och god fika! Jag somnade gott vid 01-tiden. En väldigt bra dag alltså!

Sen vaknade jag kl. 7 av att mamma ringde för att väcka mig (hon gör det mån, ons och fredagar då jag ska upp och iväg till min beh.grupp). Jag minns att vi pratade, men minns inte om vad. Och sen är allt svart. Jag somnade alltså om med mobilen på kudden bredvid mig. Vi 16.30 vaknade jag. Då hade jag tre missade samtal och ett antal sms. Inget jag hört. Jag har varit helt borta i ca 15-16 timmar. Och självklart vaknade jag med ångest.

Idag hör jag rösterna inne i huvudet väldigt högt som berättar hur jävla värdelös jag är, att jag inte kommer klara nåt, att lyckan igår var en lögn, att jag inte alls kommer få ett jobb eller ännu mindre klara av det.

Mina humörstabiliserande tablett verkar ju inte direkt funka. Inte så som mitt måeende svänger. Dem jag tar skulle dessutom mest stabilisera nedåtsvängningarna, men tssss, inte då! Kanske dags att höja dosen, eller kanske till och med byta medicin?!



Hur som helst känns det väldigt hopplöst idag. Så därför orkar jag heller inte förklara vad mötet igår gick ut på.

 

 

God natt!

 

 

 

Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg, så jag ber redan om ursäkt för det. Och vill ni inte läsa depp så har jag redan varnat er!

 

 

Vet egentligen inte var jag ska börja. Så det kommer nog bli lite osammanhängande och en massa ordbajs. Men behöver få ut det. Och visst, jag kan förstå folk som undrar hur jag kan skriva om sånna privata saker så här öppet. Men ni ska även veta att jag faktiskt har "hjälpt" några stycken, de har kontaktat mig med frågor om allt möjligt då de också mår dåligt. Även om jag inte hjälpt dem med just det har jag kunnat försöka svara på deras frågor, och även informerat en tjej om hur man har rätt till aktivitetsersättning när man mår så här, och hur man ansöker om det. Så även om det är privata saker så är det ändå så skönt att få ur sig allt och sen även få respons av andra. Som jag tidigare i något inlägg skrivit så är psykisk ohälsa fortfarande tabu och något skamligt. Jag kan fortfarande skämmas över att gå in genom dörren till psykiatiska avdelningen. Jag oroar mig för vad folk som ser mig ska tänka, och det är egentligen väldigt sjukt!!!
Hur som helst, tack för er respons och att ni även delar med er av era problem!


Hur som helst, tillbaka till mitt depp.
Jag har känt ett tag nu att jag är på väg neråt. Problem med sömnen, ångest allt oftare och mycket tårar.Antingen sover jag jättemycket, eller knappt någonting alls, vilket gör att jag inte orkar hitta på nåt. Lägenheten förfaller, jag har missat tre tvättiden pga att jag sovit, och min behandlingsgrupp har jag knappt gått dit på ett par veckor. Ingen lust, ingen ork...

 

Det enda jag orkat göra är festa, supa. Så tyvärr har det blivit mycket av det på sistone. Och ändå vet jag att jag mår dåligt av det. Det är även då jag får mina dumma impulser, vilket skrämmer mig som fan. Ändå fortsätter jag. Nu är pengarna ändå slut, vilket är på både gott och ont. Jag kan inte festa mer, men jag kan heller inte göra nåt annat.
I två dygn har jag varit utan min ena medicin, tyvärr den som jag mår så dåligt av att inte ta (yrsel, stickningar i kroppen m.m). Nu ikväll fick jag äntligen tummarna ur röven och gick (halkade framot) till apoteket på sjukhuset. Inte lätt när det är halt och man är yr, och dessutom har en hund som drar nåt så fruktansvärt.
Väl framme fick jag min medicin, men när jag skulle betala hade jag för lite pengar på kontot. Hade endast 112 kr, och medicinen, 98 tabletter, kostade 188. Då brast det, och efter mycket tårar och tjat gick apoterkaren med på att sälja mig ett mindre paket på endast 29 tabletter. Skönt tänkte jag, då får jag lite pengar över. Men icke. Det kostade 102 kr, så nu har jag endast en ynka guldtia på kontot. Dessutom kommer jag om 29 dagar behöva lägga lika mycket pengar på ny medicin. Jag blir galen!!!

Och pga pengabristen kommer jag inte kunna köpa några julklappar. Kanske inte ens kunna ta mig ner till Svedala och fira jul. Kan jag ta mig ner hade jag ändå skämts och känt mig som en jävla idiot som inte har några julklappar till mina syskonbarn. För det är trots allt det som räknas när man är liten...

Känns som att jag snart vill ge upp. Lägga mig under täcket och bara sova. Glömma världen och alla problem för ett tag. Vet att det inte funkar så, men det hade varit så skönt att få ta en paus ett tag.

 

Jag har även haft så otroligt ont i min mage ett tag nu. Får sånna otroliga kramper. Är öm hela tiden, och sen helt plötsligt är det som ett knivhugg, ganska långt ner i magen. Igårkväll/natt var jag på väg att åka in till akuten. Det gjorde så ont, jag kallsvettades och mådde illa. Dessutom är magen så svullen så kan knappt ha några jeans på mig. Sitter faktiskt just nu med uppknäppta byxor.
Går på p-piller och har mens, så kan inte va gravid om ni nu tror det! =)

 

Nej, nu ska jag sluta gnälla och istället ladda hem nån film som man kan kolla på ikväll. Kanske Battle Royal, var längesen jag såg den. Eller Venom, som en vän tipsade mig om och som faktiskt är på nedladdning just nu. Går trögt dock...


Nej, ni får ha det så bra.

 

 

 

 

Jag blev nyligen uppraggad på gatan. Inte ok, och jag blev till och med rädd!
Jag och Lufsen gick hemåt från Willys, när en man plötsligt byter sida av vägen och går alltså över till trottoaren som jag går på. Och börjar prata på ranglig engelska. Först lite om Lufsen, att han är fin och sånt. Än så länge lugnt, men känner att jag inte vill ha följe med en okänd man så jag saktar ner och hoppas att han ska gå vidare. Vilket han så klart inte gör, utan börjar nu fråga en massa om mig, hur gammal jag är, om jag är gift och har barn, om jag vill ge honom mitt nummer och så vidare. Och jag känner bara obehag, försöker avisa honom på ett trevligt sätt men han tjatar vidare. Tycker att vi ska ses på samma plats imorgon, samma tid. Jag säger nej och sen svänger jag av på ett ställe som jag egentligen inte ska svänga av på, men på nåt sätt kommer jag upp till galgamarken och gatan som går förbi mitt hus. Självklart går han där och börjar ropa på mig, säger att han bor i huset mitt emot. Kul, nu vet han alltså var jag bor.
Nu tycker jag att det är så obehagligt att jag skriker till honom att jag inte vill prata med honom och fortsätter sen gå, väldigt snabbt. Han ropar på mig, men jag hör inte vad han säger. Nu har jag gråten i halsen.
Vet ärligt talat inte varför jag reagerade så. Men han skrämde mig, det var mörkt och jättehalt så jag hade inte haft en chans mot honom. Nu sitter jag här med nerdragna persienner och en massa känslor har bara bubblat över. Känner mig rädd, arg och ledsen... 

 

 

Har dessutom en väldigt dålig period nu med mycket ångest och skit. Så då blir allt lite värre...

Men jaja... Nu får det snart bli sängen. Ska upp tidigt för att tvätta, och sen till sjukhuset.

 

 

Puss och kram

 

 

 

 

 

 

Fy fan! Min lillasyster var precis med om alla föräldrars mardröm.
Emma och Vilde var hemma hos en vän och hennes dotter och dotterns kompis. Barnen gick ut på gården och lekte i snön.
Plötsligt kommer flickorna upp i lägenheten, i panik. Vilde är borta. De har letat länge (hur länge vet inte Emma, ett barn har inte nån direkt tidsuppfattning). Emma får såklart panik. Hennes vän springer ut och letar och ropar på Vilde, och tar även hjälp av grannar. Sen kommer hon upp till Emma igen, som nu ligger och skakar på golvet, och säger åt henne att ringa polisen, vilket Emma gör direkt. Och wow vilket förtroende jag har för polisen nu! De tog det på största allvar, frågade allt som behövs för att kunna leta efter honom (utseende, vilka kläder han har på sig, om han är social och snackar med folk). De skickade även en patrull och skulle även skicka hundar.
Vilde var borta 1,5 timmar. Tänk så många tankar som rört sig i Emmas huvud, allt som mycket väl skulle kunna ha hänt. Det började även mörkna så smått, och tydligen har dem snö i Stockholm.

Hur som helst hittades Vilde. Men den tiden han var försvunnen måste ha varit Emmas värsta ögonblick någonsin (och då har hon varit med om mycket hemskt förut).
Vilde satt gömd på gården. Han hade velat gå in, men alla dörrar såg likadana ut. Antagligen har han blivit så rädd och kanske till och med chockad och därför gömt sig och inte svarat när de ropat på honom. Han vill inte prata om det än, så exakt vad han tänkt vet Emma inte än.

Jag vill tacka Emmas vän Camilla för allt hon gjorde! Även alla grannar som hjälpte till att leta - tack!
Och tack till polisen som direkt skickade en patrull. <3

Var bara tvungen att skriva av mig om detta, för jag själv blev så jävla rädd och klumpen i magen har nyss börjat försvinna. Hade något hänt Vilde, eller någon av mina syskon och syskonbarn, hade jag gått under!
Åh vad jag älskar dem!

 

 

 

 

 

Jag fick lägenheten och flyttar den 1 februari, om inte tidigare! SJUKT GLAD!!!

 

 

Har haft en jättebra dag/kväll med älskade syster Lina, Fija och systerdöttrarna. En massa snack och mys! <3

 

Nu har huvudvärken kommit smygande så det får bli en treo och sen sängen.

 

God natt, puuuuss

 

 

 

 

 

Ja jag vet, jag är sämst på att skriva. Förlåt.

 

Dagarna går upp och ner som vanligt. Har varit magsjuk och det sitter fortfarande i. Kramper och körningar i magen. Trots det har jag haft en del bra dagar nu. Känns som det är på väg att hända saker, bra saker.
I januari ska jag börja i en ny grupp, IPS tror jag den heter. Det är ett sammarbete mellan landstinget, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och nån mer (tror jag). Man får en jobbcoach, och målet är att man ska komma ut i arbetslivet. Man kanske börjar med 25 %, sen blir det mer och mer. Och tanken är att det ska leda till ett fast jobb. Så jag håller tummarna för detta pojekt!

Sen har jag kanske en lägenhet på gång. En 1a i stan, 2 minuters gångavstånd till syrran! Var på visning igår och den var jättefin så jag tackade ja direkt. Imorgon får jag veta om jag får den. Håll tummarna! Vill verkligen inte bo på Galgamarken längre!!! Älskar min lägenhet, men hatar området.

 

 

Ja, vad har mer hänt då?! Var ju som sagt ett tag sen jag skrev, så antar att det är en hel del som hänt. Men inget jag kan komma på nu. Så det skiter jag i. Jag får helt enkelt blogga lite oftare så att jag inte hinner glömma saker som händer. Japp, så får det bli!

 

Men tills vidare, tack och hej, leverpastej. Fast jag hatar leverpastej så jag säger ost istället.

 

Återkommer imorgon när jag vet om jag får lägenheten!