enlitenflickasdagbok

 

 

 

Fy fan! Min lillasyster var precis med om alla föräldrars mardröm.
Emma och Vilde var hemma hos en vän och hennes dotter och dotterns kompis. Barnen gick ut på gården och lekte i snön.
Plötsligt kommer flickorna upp i lägenheten, i panik. Vilde är borta. De har letat länge (hur länge vet inte Emma, ett barn har inte nån direkt tidsuppfattning). Emma får såklart panik. Hennes vän springer ut och letar och ropar på Vilde, och tar även hjälp av grannar. Sen kommer hon upp till Emma igen, som nu ligger och skakar på golvet, och säger åt henne att ringa polisen, vilket Emma gör direkt. Och wow vilket förtroende jag har för polisen nu! De tog det på största allvar, frågade allt som behövs för att kunna leta efter honom (utseende, vilka kläder han har på sig, om han är social och snackar med folk). De skickade även en patrull och skulle även skicka hundar.
Vilde var borta 1,5 timmar. Tänk så många tankar som rört sig i Emmas huvud, allt som mycket väl skulle kunna ha hänt. Det började även mörkna så smått, och tydligen har dem snö i Stockholm.

Hur som helst hittades Vilde. Men den tiden han var försvunnen måste ha varit Emmas värsta ögonblick någonsin (och då har hon varit med om mycket hemskt förut).
Vilde satt gömd på gården. Han hade velat gå in, men alla dörrar såg likadana ut. Antagligen har han blivit så rädd och kanske till och med chockad och därför gömt sig och inte svarat när de ropat på honom. Han vill inte prata om det än, så exakt vad han tänkt vet Emma inte än.

Jag vill tacka Emmas vän Camilla för allt hon gjorde! Även alla grannar som hjälpte till att leta - tack!
Och tack till polisen som direkt skickade en patrull. <3

Var bara tvungen att skriva av mig om detta, för jag själv blev så jävla rädd och klumpen i magen har nyss börjat försvinna. Hade något hänt Vilde, eller någon av mina syskon och syskonbarn, hade jag gått under!
Åh vad jag älskar dem!