enlitenflickasdagbok

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur många lögner kan man ta?
Hur jävla dum får man va?
Hur länge pallar hjärtat med?
Hur många tårar kan man fälla?


Okej, det var inte alls 100 %. Vi tjafsade lite om avståndet.
Men du lovade mig guld och gröna skogar.
Sen kom slaget i magen.

Som vanligt...



Men hoppet dör aldrig.
Jag letar fortfarande efter den rätte.
Jag tror han gömmer sig nånstans.
Tyvärr känner jag mig stressad.
Om 20 dagar fyller jag 29 år.
29
Den biologiska klockan tickar högt!!!

 

 

 

 

 

Smått påverkad av två cider kommer jag i natt gråta mig till sömns.
Jag gråter inte över dig.
Jag gråter över all hopplöshet jag känner,
av hur dum jag känner mig som går på lögn efter lögn,
av hur jävla lättlurad jag faktiskt är.

 

 

 

 

 

 

 

Jag träffade en kille på internet, en sida som heter Badoo. Vi snackade länge, och började även snacka i telefon. Sen bestämdes träff. Lördagen den 5 januari åkte jag med fjärilar i magen till Karlshamn där han skulle möta upp mig och Lufsen.

Vi satte oss i hans bil och körde till Svängsta, där han och hans hund bodde. Efter lite slagsmål kom hundarna tillsist överens.Och allt kändes så jäkla bra.

På tisdagen ringde min psykolog och ville träffa mig på onsdagen, vilket betydde att jag var tvungen att åka hem. Detta berättade jag för honom. Han visste sen tidigare att jag var deprimerad och tog medicin för det. Men när han fick höra att jag gick hos psykolog, och dessutom så ofta som en gång i veckan blev det genast en konstig stämningen. Trots det föreslog han en filmkväll med mys och gottis innan han körde mig till tåget. Pussar och kramar och "vi ses snart igen".

På onsdagen får jag sms. Han kan inte vara med någon som är psyksjuk...

 

Vad menas egentligen med psyksjuk? Är man störd? Galen? Jag känner mig inte galen. Jag känner mig ledsen. Jag känner ibland att allt är meningslöst, att jag misslyckas med allt gång på gång. Jag har en personlighetsstörning som innebär att jag bara ser fel med mig själv. Självförtroendet och självkänslan ligger nere i botten, och jag är osäker på allt jag gör.

Men jag är också en bra människa. För den "riktiga" Sara finns där inne, och den får jag hjälp med att försöka hitta. Och jag bryr mig om mina nära och kära. De betyder allt för mig. Och jag vet att jag betyder mycket för dem.

Jag tror även att jag är en bra flickvän. Jag är omtänksam och kärleksfull. När jag går in i ett förhållande så går jag in till 110 % och med öppet hjärta (vilket i och för sig inte alltid är så bra då man lättare blir sårad). Men jag ger hela mig. Och jag mår bra. Jag mår som bäst i ett förhållande.


Jag var tvungen att smsa ett gammalt ex och fråga om han tyckte det var jobbigt att jag var deprimerad när vi var tillsammans, och om jag var sjuk i huvudet. Hans svar löd "Nä, märktes inte så mycket att du var depp.. Men sjuk i huvudet är du inte!".
Egentligen sjukt att jag överhuvudtaget behövde frågade honom, men såååå skönt att höra!!

Jag tror min depression märks mest av att jag är väldigt trött och orkeslös. Och även ibland väldigt överkänslig, och tar åt mig minsta lilla, även när någon skojar eller är sarkastisk. Det märks nog även att jag är osäker på mig själv, både insida och utsida. Men galen? Sjuk i huvudet? Störd? Nej!
Psyksjuk? Ja, jag är deprimerad. Men psyksjuk låter så fel. Och det slog hårt när han skrev så.

 

 

Psyksjuk...

 

 

 

 

 

Varför kan det inte bara få va bra ett litet tag?! En dag räcker inte!

Gårdagen var underbar med Luciatåg, massa mys med barn, massa snack med syster och Joanna, ett möte inför min framtid som kändes så jävla bra och en kväll med en riktigt god vän som innebar mycket skratt, en film (dock väldigt dålig!) och god fika! Jag somnade gott vid 01-tiden. En väldigt bra dag alltså!

Sen vaknade jag kl. 7 av att mamma ringde för att väcka mig (hon gör det mån, ons och fredagar då jag ska upp och iväg till min beh.grupp). Jag minns att vi pratade, men minns inte om vad. Och sen är allt svart. Jag somnade alltså om med mobilen på kudden bredvid mig. Vi 16.30 vaknade jag. Då hade jag tre missade samtal och ett antal sms. Inget jag hört. Jag har varit helt borta i ca 15-16 timmar. Och självklart vaknade jag med ångest.

Idag hör jag rösterna inne i huvudet väldigt högt som berättar hur jävla värdelös jag är, att jag inte kommer klara nåt, att lyckan igår var en lögn, att jag inte alls kommer få ett jobb eller ännu mindre klara av det.

Mina humörstabiliserande tablett verkar ju inte direkt funka. Inte så som mitt måeende svänger. Dem jag tar skulle dessutom mest stabilisera nedåtsvängningarna, men tssss, inte då! Kanske dags att höja dosen, eller kanske till och med byta medicin?!



Hur som helst känns det väldigt hopplöst idag. Så därför orkar jag heller inte förklara vad mötet igår gick ut på.

 

 

God natt!

 

 

 

Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg, så jag ber redan om ursäkt för det. Och vill ni inte läsa depp så har jag redan varnat er!

 

 

Vet egentligen inte var jag ska börja. Så det kommer nog bli lite osammanhängande och en massa ordbajs. Men behöver få ut det. Och visst, jag kan förstå folk som undrar hur jag kan skriva om sånna privata saker så här öppet. Men ni ska även veta att jag faktiskt har "hjälpt" några stycken, de har kontaktat mig med frågor om allt möjligt då de också mår dåligt. Även om jag inte hjälpt dem med just det har jag kunnat försöka svara på deras frågor, och även informerat en tjej om hur man har rätt till aktivitetsersättning när man mår så här, och hur man ansöker om det. Så även om det är privata saker så är det ändå så skönt att få ur sig allt och sen även få respons av andra. Som jag tidigare i något inlägg skrivit så är psykisk ohälsa fortfarande tabu och något skamligt. Jag kan fortfarande skämmas över att gå in genom dörren till psykiatiska avdelningen. Jag oroar mig för vad folk som ser mig ska tänka, och det är egentligen väldigt sjukt!!!
Hur som helst, tack för er respons och att ni även delar med er av era problem!


Hur som helst, tillbaka till mitt depp.
Jag har känt ett tag nu att jag är på väg neråt. Problem med sömnen, ångest allt oftare och mycket tårar.Antingen sover jag jättemycket, eller knappt någonting alls, vilket gör att jag inte orkar hitta på nåt. Lägenheten förfaller, jag har missat tre tvättiden pga att jag sovit, och min behandlingsgrupp har jag knappt gått dit på ett par veckor. Ingen lust, ingen ork...

 

Det enda jag orkat göra är festa, supa. Så tyvärr har det blivit mycket av det på sistone. Och ändå vet jag att jag mår dåligt av det. Det är även då jag får mina dumma impulser, vilket skrämmer mig som fan. Ändå fortsätter jag. Nu är pengarna ändå slut, vilket är på både gott och ont. Jag kan inte festa mer, men jag kan heller inte göra nåt annat.
I två dygn har jag varit utan min ena medicin, tyvärr den som jag mår så dåligt av att inte ta (yrsel, stickningar i kroppen m.m). Nu ikväll fick jag äntligen tummarna ur röven och gick (halkade framot) till apoteket på sjukhuset. Inte lätt när det är halt och man är yr, och dessutom har en hund som drar nåt så fruktansvärt.
Väl framme fick jag min medicin, men när jag skulle betala hade jag för lite pengar på kontot. Hade endast 112 kr, och medicinen, 98 tabletter, kostade 188. Då brast det, och efter mycket tårar och tjat gick apoterkaren med på att sälja mig ett mindre paket på endast 29 tabletter. Skönt tänkte jag, då får jag lite pengar över. Men icke. Det kostade 102 kr, så nu har jag endast en ynka guldtia på kontot. Dessutom kommer jag om 29 dagar behöva lägga lika mycket pengar på ny medicin. Jag blir galen!!!

Och pga pengabristen kommer jag inte kunna köpa några julklappar. Kanske inte ens kunna ta mig ner till Svedala och fira jul. Kan jag ta mig ner hade jag ändå skämts och känt mig som en jävla idiot som inte har några julklappar till mina syskonbarn. För det är trots allt det som räknas när man är liten...

Känns som att jag snart vill ge upp. Lägga mig under täcket och bara sova. Glömma världen och alla problem för ett tag. Vet att det inte funkar så, men det hade varit så skönt att få ta en paus ett tag.

 

Jag har även haft så otroligt ont i min mage ett tag nu. Får sånna otroliga kramper. Är öm hela tiden, och sen helt plötsligt är det som ett knivhugg, ganska långt ner i magen. Igårkväll/natt var jag på väg att åka in till akuten. Det gjorde så ont, jag kallsvettades och mådde illa. Dessutom är magen så svullen så kan knappt ha några jeans på mig. Sitter faktiskt just nu med uppknäppta byxor.
Går på p-piller och har mens, så kan inte va gravid om ni nu tror det! =)

 

Nej, nu ska jag sluta gnälla och istället ladda hem nån film som man kan kolla på ikväll. Kanske Battle Royal, var längesen jag såg den. Eller Venom, som en vän tipsade mig om och som faktiskt är på nedladdning just nu. Går trögt dock...


Nej, ni får ha det så bra.

 

 

 

 

 

Fy fan! Min lillasyster var precis med om alla föräldrars mardröm.
Emma och Vilde var hemma hos en vän och hennes dotter och dotterns kompis. Barnen gick ut på gården och lekte i snön.
Plötsligt kommer flickorna upp i lägenheten, i panik. Vilde är borta. De har letat länge (hur länge vet inte Emma, ett barn har inte nån direkt tidsuppfattning). Emma får såklart panik. Hennes vän springer ut och letar och ropar på Vilde, och tar även hjälp av grannar. Sen kommer hon upp till Emma igen, som nu ligger och skakar på golvet, och säger åt henne att ringa polisen, vilket Emma gör direkt. Och wow vilket förtroende jag har för polisen nu! De tog det på största allvar, frågade allt som behövs för att kunna leta efter honom (utseende, vilka kläder han har på sig, om han är social och snackar med folk). De skickade även en patrull och skulle även skicka hundar.
Vilde var borta 1,5 timmar. Tänk så många tankar som rört sig i Emmas huvud, allt som mycket väl skulle kunna ha hänt. Det började även mörkna så smått, och tydligen har dem snö i Stockholm.

Hur som helst hittades Vilde. Men den tiden han var försvunnen måste ha varit Emmas värsta ögonblick någonsin (och då har hon varit med om mycket hemskt förut).
Vilde satt gömd på gården. Han hade velat gå in, men alla dörrar såg likadana ut. Antagligen har han blivit så rädd och kanske till och med chockad och därför gömt sig och inte svarat när de ropat på honom. Han vill inte prata om det än, så exakt vad han tänkt vet Emma inte än.

Jag vill tacka Emmas vän Camilla för allt hon gjorde! Även alla grannar som hjälpte till att leta - tack!
Och tack till polisen som direkt skickade en patrull. <3

Var bara tvungen att skriva av mig om detta, för jag själv blev så jävla rädd och klumpen i magen har nyss börjat försvinna. Hade något hänt Vilde, eller någon av mina syskon och syskonbarn, hade jag gått under!
Åh vad jag älskar dem!

 

 

 

 

 

Är så jävla trött på allt just nu. Allt är så rörigt, och jag vet varken ut eller in.
Imorgon åker jag hem till min mamma för att ta en paus från mitt stökiga liv.

 

Känner mig så jävla förvirrad.
Känner mig lurad.
Livet ska va roligt och spännande.
Livet ska vara en gåva.
Varför kan man inte retunera gåvan?
Eller ha bytesrätt?!

 

 

 

Halva mitt liv.
14 jävla år.
Hur mycket mer ska jag behöva ta?!

 

 

 

 

 

 

 

 

Och du som tycker att jag är dum och patetisk som skriver så personliga saker på min blogg;
Läs den inte då!!!!
Jag försöker inte att få er att tycka synd om mig.
Jag behöver bara skriva av mig.
Och jag vill ta bort tabun av psykisk ohälsa.
År 2012 är det fortfarande inte okej att prata om,
vilket är så jävla fel!

Jag ska inte behöva skämmas över att jag är deprimerad,
tar medicin och går på olika behandlinga.
Ska jag va ärlig så önskar jag att jag kunde få ECT,
och det är inget jag skäms över.
Det har hjälpt en mycket nära vän,
och den hjälpen skulle jag också vilja ha.
Även om det inte är 100 % chans att det funkar,
så vill jag faktiskt testa!


Nåja...


Ska diska och städa lite, sen börja packa. Imorgon efter sjukhuset sätter vi oss (jag och Lufsen) på tåget mot Svedala! <3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag är värdelös på att blogga.
Mitt liv går just nu så mycket upp och ner, upp och ner. Nu när jag varit nere har jag inte haft någon ork eller lust att blogga. Och när jag är uppe så vill jag passa på att träffa mina nära och kära och försöka ta till vara på vartenda leende, vartenda skratt, allt som värmer och ger mig, om än bara lite, kraft och styrka. Dock blir mina toppar färre och färre ju längre in på hösten jag kommer. Underbart är kort, som det heter.

 

Jag vet inte varför hösten och vintern påverkar mig så negativt. Min depression finns ju där hela tiden, året runt. Men på det mörka halvåret blir allt värst. Terapeuter (stavas hur??), psykologer och kuratorer har snackat om något slags mönster. Eftersom jag varit sjuk och legat på sjukhus flera höstrar (hjärtoperation, blindtarmsinflammation, hjärnhinneinflammation, matförgiftning, och en massa andra mindre infektioner) förknippar jag hösten med detta. Jag går ner mig både fysiskt och mentalt. Det har blivit en "vana". Jag vet inte vad jag tror om den teorin. Den kanske stämmer på ett sätt. För visst ligger min rädsla inkappslad inom mig, rädslan att ännu en gång bli sjuk och hamna på sjukhus. Och den rädslan blir starkare på hösten. Men har det med min depression att göra?! Jag blev deppig innan detta (ja, förutom hjärtoperationen då jag föddes med hjärtfel och blev opererad som bebis).

Äsch, det är värdelöst att försöka komma på varför jag är som jag är. Det viktiga är att jobba med det som jag vill förändra, och att acceptera att jag faktiskt är mer känslosam lagd än vissa andra. Och jag jobbar på, behandlingsprogrammet går bra, och jag trivs med alla där. Visst kan det vara jobbigt och kämpigt. Flera gånger går jag hem med gråten i halsen och klumpen i magen, och bryter ihop när jag kommer innanför dörren. Jag borde lära mig att bryta ihop inför folk, inför dem som faktiskt bryr sig och kan stötta mig. Jag kan inte längre bryta ihop inför min familj. Vet inte om jag någonsin kunnat det förresten...

 

Skit samma. Vet inte vad jag ska skriva. Jag försöker. Men tankarna står rätt still nu.
Kanske borde sova lite.

Försöker skriva mer en annan dag.

 

Puss

 

 

 

 

 

Klockan är halv 5 på natten, och jag sitter och lyssnar på sentimentala låtar och storbölar.

Så, här kommer ännu en låt och den handlar så mycket om mig. Ännu en gång håller jag på att hamna där nere på botten. Och varje gång är det en kamp att ta sig upp igen. Jag halkar ner ett antal gånger. Det är väl egentligen inte förrän på våren som jag når toppen, som jag känner mig levande igen.

Jag vet, det är jättetråkigt att läsa mina deprimerade inlägg. Men jag måste få skriva av mig, det har jag alltid behövt. Jag har 5-6 fyllda dagböcker, och i gamla anteckningsblock från skoltiden kan jag hitta sidor där jag skrivit en massa. Även brev till personer som jag aldrig skickat, där jag förklarar hur jag mår och känner. En massa tankar helt enkelt.

Nåja, här kommer låten!

 

 

 

 

 

 

"Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh take me back to the start"

 

 

 

...

 

 

 

 Går rykte om att Jimmy var ett stort jävla svin och var otrogen mot mig. Så nu är alla känslor för honom borta. Okej att jag är arg och sviken. Fast ganska nollställd också om ni förstår vad jag menar. I gårkväll hade jag ångest som fan, och var ledsen och förbannad. Jag var ute och gick halva natten, bara för att göra av med känslorna i kroppen. Det var skönt. Idag har jag faktiskt inte tänkt på det så mycket. Jag ska dit imorgon och ta mitt pick och pack, säga åt honom att han aldrig mer får träffa Lufsen (vi bestämde tidigare att han gärna fick låna Lufsen ibland då de båda verkligen älskar varandra), och sen gå där ifrån. Jag ska inte fråga om ryktet är sant. Han kommer väl ändå förneka. Vill inte höra fler lögner. Och egentligen, det spelar ingen roll om det är sant. Jag bryr mig inte. Han har sårat mig oavsett. Och nu räcker det helt enkelt!

 

 

Så därför publicerar jag ännu en gång denna låten (har gjort det tidigare när mitt hjärta blivit krossat, men den passar ju "så jävla bra")!!!! Den säger allt det där man känner. För man är ju ledsen, och tårarna kan komma ibland. Men sen ibland så mår man bara så jävla bra över att det är slut. Och det är ju precis så. Förstår ni hur jag menar??

 

 

 

 

"Jag har slutat att känna, fast det fortfarande känns
Du är ändå min stora kärlek fast det fucking bränns
Tårarna kan komma trots att veckor blivit år
Kan fortfarande känna din hand på mitt lår
Jag skakar vid tanken på att du tillhör någon annan
Kommer alltid fundera på hur det blivit om du stannat
Timmar blir veckor tills tiden försvinner
Tårar blir tankar tills kremeringsugnen brinner"
.......

"DU, det är över nu och all våran tid är slut
För det finns inget kvar (finns inget kvar)
DU, det är över nu och det känns galet sjukt
Jag mår så jävla bra (mår så jävla bra)"

 

 

 

Nu tar jag en dag i taget. Fokusera på mig själv och på de som faktiskt bryr sig om mig. Har en underbar familj som älskar mig för den jag är. Och har en underbar vän som finns där i både vått och torrt. Det är jag väldigt lycklig för! <3

 

 

 

 

Idag är en otroligt konstig dag. Allt känns upp och ner och hit och dit.
Dagen började med att jag försov mig. Och hur man kan försova sig när man ska vara iväg kl 14.00 förstår jag inte. Det är väl typ bara jag som kan göra nåt sånt. Jag vaknade 13.36, kl 14.00 skulle jag vara på sjukhuset. Panik, för detta var en tid jag absolut inte fick missa. Det var om behandlingsprogrammet jag ska börja på.
Så det blev en snabbtvätt under armarna, på med nåt sånär rena kläder (har inte tvättat på läääänge!!!) och fick helt enkelt låta Lufsen knipa igen kisseblåsan en tag till. Sen sprang jag iväg. Tack och lov bor jag nära sjukhuset, det tog mig 5 minuter att springa dit, men när jag kom fram var jag svettig och jag hade fortfarande inte hämtat andan när jag klev in i rummet där de två skötarna som jag skulle träffa satt. Men mötet gick bra och den 10de september börjar behandlingsprogrammet. Och det känns så skönt att det verkligen kommer igång, för jag är verkligen på väg neråt...

När jag nu sitter här forsar tårarna. Jag är konstant trött, och jag är så rädd för att förlora allt. Jag har en underbar pojkvän som jag tycker så otroligt mycket om. Men när jag är nere i min demoniska värld så skjuter jag ifrån mig folk, och jag är så rädd att Jimmy inte ska stå ut med mig. Jag kommer dessutom få lägga all min energi på behandlingen, och jag är till och med rädd för att inte klara den, rädd för att ge upp för lätt. Hur ska jag då klarar av att lägga energi på Jimmy, den tid och energi han förtjänar.


Bröllop på lördag. Har verkligen sett fram emot det, men just nu vill jag inte med. Jag känner mig så ful (va hos frisörskan i måndags och hon fick klippa av jättemycket hår och jag trivs inte alls i nya frisyren) och jag har inget att ha på mig. Jag kommer se grå och trist ut bland alla söta pinupfriserade och klädda tjejer. Önskar jag hade min lillasyster Emma här som kunde stajla mig!

Och jag är rädd för att få en dålig fylla då jag mår så dåligt. Med dålig fylla menar jag inte att jag gör bort mig eller spyr eller nåt, så blir jag aldrig. En dålig fylla för mig slutar alltid i tårar och ångest när jag kommit hem. Och känslan av att skada mig eller försvinna lockar. Och jag orkar verkligen inte med det mer. Men samtidigt måste jag dricka för att klara av att umgås med okända människor. Annars vågar jag inte vara social.

 

 

Nä, nu måste jag sluta deppa. Kanske ta tag i min lägenhet som inte blivit städad på länge. Eller kanske gå och lägga mig en stund. Gömma mig för omvärlden en liten stund.

 

Förlåt för mina deppiga inlägg. Men detta är min blogg och mitt liv. Och jag behöver skriva av mig helt enkelt.
Upp till er att läsa det eller ej!

 

 

 

 

 

Trots pengabekymmer och olika "hälsoproblem" är jag lycklig. Jag sitter och tittar på det finste jag vet, han ligger och vilar efter en tuff arbetsdag. Och jag kan inte sluta titta och le. Han fyller mig med en sån otrolig värme. Tänk att jag hitta honom!
Tack för att du finns och för att du är min! Du är underbar Jimmy!!!

 

 

 

Nu ska jag krypa ner till honom.

Puss

David Gray - This year's love

This years love had better last
Heaven knows it's high time
I've been waiting on my own, too long
When you hold me like you do
It feels so right, oh now
Start to forget how my heart gets torn
When that hurt gets thrown
Feelin' like I can't go on.
Turnin' circles time again
Cut like a knife, oh now
If you love me got to know for sure
Cuz' it takes something more this time
Then sweet, sweet lies, oh now
Before I open up my arms and fall losing all control
Every dream inside my soul
When you kiss me on that midnight street
Sweep me off my feet
Singin' ain't this life so sweet?
This years love had better last
This years love had better last
Cuz' whose to worry if our hearts get torn
When that hurt gets thrown
Don't you notice life goes on
Won't you kiss me on that midnight street
Sweep me off my feet
Singin' ain't this life so sweet
This years love had better last,
This years love had better last,
This years love had better last,
This years love had better last,
This years love had better last, whoa
This years love had better last.

I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind
I think about you baby
And I dream about you all the time

I'm here without you baby
But you're still with me in my dreams
And tonight it's only you and me