enlitenflickasdagbok

 

 

Julaftonskväll slutade med magsjuka och en hel natt med spyor. Istället för att gå upp i vikt av all julmat, gick jag istället ner i vikt. Nåt positivt i alla fall.
Men om julafton nu slutade så, hur ska då året sluta?! Jag har ingen aning... Vet bara att jag vill äta och dricka gott med vänner, ha glittriga kläder, dansa som om igen såg mig och skåla in det nya året med mousserande jordgubbsvin. Kanske man kan få en och annan puss av nån söt pojke. För det är jag väl värd?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför kan det inte bara få va bra ett litet tag?! En dag räcker inte!

Gårdagen var underbar med Luciatåg, massa mys med barn, massa snack med syster och Joanna, ett möte inför min framtid som kändes så jävla bra och en kväll med en riktigt god vän som innebar mycket skratt, en film (dock väldigt dålig!) och god fika! Jag somnade gott vid 01-tiden. En väldigt bra dag alltså!

Sen vaknade jag kl. 7 av att mamma ringde för att väcka mig (hon gör det mån, ons och fredagar då jag ska upp och iväg till min beh.grupp). Jag minns att vi pratade, men minns inte om vad. Och sen är allt svart. Jag somnade alltså om med mobilen på kudden bredvid mig. Vi 16.30 vaknade jag. Då hade jag tre missade samtal och ett antal sms. Inget jag hört. Jag har varit helt borta i ca 15-16 timmar. Och självklart vaknade jag med ångest.

Idag hör jag rösterna inne i huvudet väldigt högt som berättar hur jävla värdelös jag är, att jag inte kommer klara nåt, att lyckan igår var en lögn, att jag inte alls kommer få ett jobb eller ännu mindre klara av det.

Mina humörstabiliserande tablett verkar ju inte direkt funka. Inte så som mitt måeende svänger. Dem jag tar skulle dessutom mest stabilisera nedåtsvängningarna, men tssss, inte då! Kanske dags att höja dosen, eller kanske till och med byta medicin?!



Hur som helst känns det väldigt hopplöst idag. Så därför orkar jag heller inte förklara vad mötet igår gick ut på.

 

 

God natt!

 

 

 

Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg, så jag ber redan om ursäkt för det. Och vill ni inte läsa depp så har jag redan varnat er!

 

 

Vet egentligen inte var jag ska börja. Så det kommer nog bli lite osammanhängande och en massa ordbajs. Men behöver få ut det. Och visst, jag kan förstå folk som undrar hur jag kan skriva om sånna privata saker så här öppet. Men ni ska även veta att jag faktiskt har "hjälpt" några stycken, de har kontaktat mig med frågor om allt möjligt då de också mår dåligt. Även om jag inte hjälpt dem med just det har jag kunnat försöka svara på deras frågor, och även informerat en tjej om hur man har rätt till aktivitetsersättning när man mår så här, och hur man ansöker om det. Så även om det är privata saker så är det ändå så skönt att få ur sig allt och sen även få respons av andra. Som jag tidigare i något inlägg skrivit så är psykisk ohälsa fortfarande tabu och något skamligt. Jag kan fortfarande skämmas över att gå in genom dörren till psykiatiska avdelningen. Jag oroar mig för vad folk som ser mig ska tänka, och det är egentligen väldigt sjukt!!!
Hur som helst, tack för er respons och att ni även delar med er av era problem!


Hur som helst, tillbaka till mitt depp.
Jag har känt ett tag nu att jag är på väg neråt. Problem med sömnen, ångest allt oftare och mycket tårar.Antingen sover jag jättemycket, eller knappt någonting alls, vilket gör att jag inte orkar hitta på nåt. Lägenheten förfaller, jag har missat tre tvättiden pga att jag sovit, och min behandlingsgrupp har jag knappt gått dit på ett par veckor. Ingen lust, ingen ork...

 

Det enda jag orkat göra är festa, supa. Så tyvärr har det blivit mycket av det på sistone. Och ändå vet jag att jag mår dåligt av det. Det är även då jag får mina dumma impulser, vilket skrämmer mig som fan. Ändå fortsätter jag. Nu är pengarna ändå slut, vilket är på både gott och ont. Jag kan inte festa mer, men jag kan heller inte göra nåt annat.
I två dygn har jag varit utan min ena medicin, tyvärr den som jag mår så dåligt av att inte ta (yrsel, stickningar i kroppen m.m). Nu ikväll fick jag äntligen tummarna ur röven och gick (halkade framot) till apoteket på sjukhuset. Inte lätt när det är halt och man är yr, och dessutom har en hund som drar nåt så fruktansvärt.
Väl framme fick jag min medicin, men när jag skulle betala hade jag för lite pengar på kontot. Hade endast 112 kr, och medicinen, 98 tabletter, kostade 188. Då brast det, och efter mycket tårar och tjat gick apoterkaren med på att sälja mig ett mindre paket på endast 29 tabletter. Skönt tänkte jag, då får jag lite pengar över. Men icke. Det kostade 102 kr, så nu har jag endast en ynka guldtia på kontot. Dessutom kommer jag om 29 dagar behöva lägga lika mycket pengar på ny medicin. Jag blir galen!!!

Och pga pengabristen kommer jag inte kunna köpa några julklappar. Kanske inte ens kunna ta mig ner till Svedala och fira jul. Kan jag ta mig ner hade jag ändå skämts och känt mig som en jävla idiot som inte har några julklappar till mina syskonbarn. För det är trots allt det som räknas när man är liten...

Känns som att jag snart vill ge upp. Lägga mig under täcket och bara sova. Glömma världen och alla problem för ett tag. Vet att det inte funkar så, men det hade varit så skönt att få ta en paus ett tag.

 

Jag har även haft så otroligt ont i min mage ett tag nu. Får sånna otroliga kramper. Är öm hela tiden, och sen helt plötsligt är det som ett knivhugg, ganska långt ner i magen. Igårkväll/natt var jag på väg att åka in till akuten. Det gjorde så ont, jag kallsvettades och mådde illa. Dessutom är magen så svullen så kan knappt ha några jeans på mig. Sitter faktiskt just nu med uppknäppta byxor.
Går på p-piller och har mens, så kan inte va gravid om ni nu tror det! =)

 

Nej, nu ska jag sluta gnälla och istället ladda hem nån film som man kan kolla på ikväll. Kanske Battle Royal, var längesen jag såg den. Eller Venom, som en vän tipsade mig om och som faktiskt är på nedladdning just nu. Går trögt dock...


Nej, ni får ha det så bra.

 

 

 

 

Jag blev nyligen uppraggad på gatan. Inte ok, och jag blev till och med rädd!
Jag och Lufsen gick hemåt från Willys, när en man plötsligt byter sida av vägen och går alltså över till trottoaren som jag går på. Och börjar prata på ranglig engelska. Först lite om Lufsen, att han är fin och sånt. Än så länge lugnt, men känner att jag inte vill ha följe med en okänd man så jag saktar ner och hoppas att han ska gå vidare. Vilket han så klart inte gör, utan börjar nu fråga en massa om mig, hur gammal jag är, om jag är gift och har barn, om jag vill ge honom mitt nummer och så vidare. Och jag känner bara obehag, försöker avisa honom på ett trevligt sätt men han tjatar vidare. Tycker att vi ska ses på samma plats imorgon, samma tid. Jag säger nej och sen svänger jag av på ett ställe som jag egentligen inte ska svänga av på, men på nåt sätt kommer jag upp till galgamarken och gatan som går förbi mitt hus. Självklart går han där och börjar ropa på mig, säger att han bor i huset mitt emot. Kul, nu vet han alltså var jag bor.
Nu tycker jag att det är så obehagligt att jag skriker till honom att jag inte vill prata med honom och fortsätter sen gå, väldigt snabbt. Han ropar på mig, men jag hör inte vad han säger. Nu har jag gråten i halsen.
Vet ärligt talat inte varför jag reagerade så. Men han skrämde mig, det var mörkt och jättehalt så jag hade inte haft en chans mot honom. Nu sitter jag här med nerdragna persienner och en massa känslor har bara bubblat över. Känner mig rädd, arg och ledsen... 

 

 

Har dessutom en väldigt dålig period nu med mycket ångest och skit. Så då blir allt lite värre...

Men jaja... Nu får det snart bli sängen. Ska upp tidigt för att tvätta, och sen till sjukhuset.

 

 

Puss och kram

 

 

 

 

 

 

Fy fan! Min lillasyster var precis med om alla föräldrars mardröm.
Emma och Vilde var hemma hos en vän och hennes dotter och dotterns kompis. Barnen gick ut på gården och lekte i snön.
Plötsligt kommer flickorna upp i lägenheten, i panik. Vilde är borta. De har letat länge (hur länge vet inte Emma, ett barn har inte nån direkt tidsuppfattning). Emma får såklart panik. Hennes vän springer ut och letar och ropar på Vilde, och tar även hjälp av grannar. Sen kommer hon upp till Emma igen, som nu ligger och skakar på golvet, och säger åt henne att ringa polisen, vilket Emma gör direkt. Och wow vilket förtroende jag har för polisen nu! De tog det på största allvar, frågade allt som behövs för att kunna leta efter honom (utseende, vilka kläder han har på sig, om han är social och snackar med folk). De skickade även en patrull och skulle även skicka hundar.
Vilde var borta 1,5 timmar. Tänk så många tankar som rört sig i Emmas huvud, allt som mycket väl skulle kunna ha hänt. Det började även mörkna så smått, och tydligen har dem snö i Stockholm.

Hur som helst hittades Vilde. Men den tiden han var försvunnen måste ha varit Emmas värsta ögonblick någonsin (och då har hon varit med om mycket hemskt förut).
Vilde satt gömd på gården. Han hade velat gå in, men alla dörrar såg likadana ut. Antagligen har han blivit så rädd och kanske till och med chockad och därför gömt sig och inte svarat när de ropat på honom. Han vill inte prata om det än, så exakt vad han tänkt vet Emma inte än.

Jag vill tacka Emmas vän Camilla för allt hon gjorde! Även alla grannar som hjälpte till att leta - tack!
Och tack till polisen som direkt skickade en patrull. <3

Var bara tvungen att skriva av mig om detta, för jag själv blev så jävla rädd och klumpen i magen har nyss börjat försvinna. Hade något hänt Vilde, eller någon av mina syskon och syskonbarn, hade jag gått under!
Åh vad jag älskar dem!