...



Jättelängesen jag skrev. Hänt mycket, bl a en praktikplats som har fått upp mig på fötterna och till och med fått mig till att ta ett första steg i trappan. Min psykolog och jag talar nämligen om en trappa när det gäller mitt mående och mina framsteg. Jag har stått på undervåningen allt för länge. Men sakta men säkert ska jag börja klättra. Ett steg i taget. För det är småsteg. Det finns ingen genväg, ingen hiss att ta. Det är ett tungt arbete, och jag kommer kanske få bakslag och ta ett steg tillbaka. Men med två steg fram och ett steg tillbaka så kommer jag faktiskt ändå framåt. Det gäller bara att inte slås sönder av minsta lilla bakslag.

Och ibland vill jag fortfarande skada mig själv, och till och med dö.
Men oftast känner jag för att leva.
 
 
 
 
 
 
 

Härliga sol!




SOLEN SKINER, HIMMLEN ÄR BLÅ
VAD DET ÄR SKÖNT ATT LEVA DÅ
HÖGT I TOPP GÅR ALLAS HUMÖR
OCH DET ÄR DET SOM SUSEN GÖR!!!
 
 
 
Idag mår jag bra (trots halsont) och humöret är på topp. Vädret är underbart och gårkvällen va superdupermegabäst! Humöret hade kunnat sabbas totalt då jag bestämde mig för att betala räkningar. Men icke. Jag kommer nog till och med kunna sätta över en slant till sparkontot. Jippi!


Nu får vi hoppas att det fina vädret håller i sig så att man kan vara ute och leka med barnen på förskolan, och gå långa härliga promenader med Lufsen. Ska även köpa bra promenad/joggingskor och börja powerwalka.


Nu ska jag stänga ner datorn och ta en promenad med Lufsen och insupa de sista solstrålarna innan mörkret faller.

Ta hand om er!
 
 
 
 

Ett år

 
 
Det är redan mitten av april. Snart har jag bott i Karlskrona ett år. Ett år som gått otroligt snabbt. Ett år då det hänt väldigt mycket. Ett år som gått upp och ner hela tiden.
 
 
Jag har inte skrivit på ett tag eftersom jag mått väldigt dåligt.
 
Men nu ser jag ett litet ljus. Dels är våren på ingång, och då brukar jag nästan alltid må bättre. Och dels har jag fått praktiskplats på en förskola. Jag började i onsdag.
Massa ångest och rädsla. Men när jag va där, och när jag gick hem, hade jag ett stort leende på läpparna och en varm känsla i kroppen. Jag klarade det. Jag var till och med betydelsefull och uppskattades, både av barnen och personalen. Fick till och med höra att jag är väldigt bra med barn. Okej att jag får höra att jag uppskattas och är betydelsefull ibland av familjen. Men det känns som en självklarhet att de tycker det, och att de faktiskt inte kan säga annat. Men att någon "okänd", som bara träffat mig i 4 timmar säger så betyder så otroligt mycket. På nåt sätt så har jag lättare att ta in det, att faktiskt tro på det.
 
Så trots att praktiken fortfarande är ångestfull (särskilt kvällen innan) och skrämmande, så har ett litet ljus börjat brinna där långt borta. Och jag ska kämpa för att ta mig fram till ljuset, bort från dessa skuggor. Jag vet att det kommer bli många tårar och en trötthet som inte går att beskriva med ord. Men jag hoppas att det är värt det!

Just nu mår jag skit, och därför ska jag nu krypa ner i sängen och hoppas på att få lite sömn.
God natt!

Längesen (igen)

 
 
Jag vet, det var ett tag sen jag skrev. Men jag har varit/är så jävla nere nu. Sömnen är helt fucked up, ångesten är nästintill olidlig och orken är för det mesta helt borta. Visst, det finns stunder då det är okej en stund, men då är oftast alkohol med i bilden.

Min födelsedag snart. Då brukar jag må dåligt. Då känner jag extra mycket hur livet bara springer ifrån mig. Ännu ett år av mitt meningslösa liv. 29 år, inget jobb, inget förhållande, inga barn. Bara min jävla depression. Den finns där hela tiden, den är mitt liv. Jag blir inte av med den. Och kanske den alltid kommer finnas där...

Men hur länge till kommer jag orka? Hur länge till kommer jag stå ut?
Och nej, jag söker inte er empati. Jag söker ingenting. Jag måste bara skriva. Jag kan inte prata med nån, det går bara inte. Jag får inte fram ett ord. Men när jag skriver kan jag berätta. Och om jag berättar för en eller för alla mina bloggläsare kvittar. Måste bara få ut allt, släppa min tunga last, i alla fall för en liten stund.


Jag har börjat tröstäta en massa, och på så sätt gått upp i vikt vilket också får mig att må dåligt. Jag sitter nästan varje kväll och stoppar i mig en massa onyttigheter. Därför har jag nu beställt tre paket allévosoppor och shakes. När de kommer ska jag göra allt för att gå ner i vikt igen. Måtte jag klara det!!! Min självdiciplin är ju inte den bästa tyvärr..

Nej, nu blir det en runda med Lufsen och sen sängen. Imorgon väntar ett besök hos Göran på mellanvården (psykiatrin). Det brukar ta all min energi, så jag hoppas jag kan sova i natt.

God natt världen
 
 
 
 

Forever alone (varning för äcklig bild!!!)

 
 

"Forever alone" är en väldigt rolig och svart humorserie som man kan hitta lite överallt på internet. Här har jag gjort en egen version, ett litet skämt om hur män kan säga och lova en massa och sen ändå lämna en.



Varnar för en ganska äcklig bild
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
Bara det jag ville säga! Hej svej!
 

Slutet av 2012

 
 
Julaftonskväll slutade med magsjuka och en hel natt med spyor. Istället för att gå upp i vikt av all julmat, gick jag istället ner i vikt. Nåt positivt i alla fall.
Men om julafton nu slutade så, hur ska då året sluta?! Jag har ingen aning... Vet bara att jag vill äta och dricka gott med vänner, ha glittriga kläder, dansa som om igen såg mig och skåla in det nya året med mousserande jordgubbsvin. Kanske man kan få en och annan puss av nån söt pojke. För det är jag väl värd?!
 
 
 
 
 
 
 

Depp

 
 
 
Ikväll kommer det bli ett deppigt inlägg, så jag ber redan om ursäkt för det. Och vill ni inte läsa depp så har jag redan varnat er!
 
 
Vet egentligen inte var jag ska börja. Så det kommer nog bli lite osammanhängande och en massa ordbajs. Men behöver få ut det. Och visst, jag kan förstå folk som undrar hur jag kan skriva om sånna privata saker så här öppet. Men ni ska även veta att jag faktiskt har "hjälpt" några stycken, de har kontaktat mig med frågor om allt möjligt då de också mår dåligt. Även om jag inte hjälpt dem med just det har jag kunnat försöka svara på deras frågor, och även informerat en tjej om hur man har rätt till aktivitetsersättning när man mår så här, och hur man ansöker om det. Så även om det är privata saker så är det ändå så skönt att få ur sig allt och sen även få respons av andra. Som jag tidigare i något inlägg skrivit så är psykisk ohälsa fortfarande tabu och något skamligt. Jag kan fortfarande skämmas över att gå in genom dörren till psykiatiska avdelningen. Jag oroar mig för vad folk som ser mig ska tänka, och det är egentligen väldigt sjukt!!!
Hur som helst, tack för er respons och att ni även delar med er av era problem!


Hur som helst, tillbaka till mitt depp.
Jag har känt ett tag nu att jag är på väg neråt. Problem med sömnen, ångest allt oftare och mycket tårar.Antingen sover jag jättemycket, eller knappt någonting alls, vilket gör att jag inte orkar hitta på nåt. Lägenheten förfaller, jag har missat tre tvättiden pga att jag sovit, och min behandlingsgrupp har jag knappt gått dit på ett par veckor. Ingen lust, ingen ork...
 
Det enda jag orkat göra är festa, supa. Så tyvärr har det blivit mycket av det på sistone. Och ändå vet jag att jag mår dåligt av det. Det är även då jag får mina dumma impulser, vilket skrämmer mig som fan. Ändå fortsätter jag. Nu är pengarna ändå slut, vilket är på både gott och ont. Jag kan inte festa mer, men jag kan heller inte göra nåt annat.
I två dygn har jag varit utan min ena medicin, tyvärr den som jag mår så dåligt av att inte ta (yrsel, stickningar i kroppen m.m). Nu ikväll fick jag äntligen tummarna ur röven och gick (halkade framot) till apoteket på sjukhuset. Inte lätt när det är halt och man är yr, och dessutom har en hund som drar nåt så fruktansvärt.
Väl framme fick jag min medicin, men när jag skulle betala hade jag för lite pengar på kontot. Hade endast 112 kr, och medicinen, 98 tabletter, kostade 188. Då brast det, och efter mycket tårar och tjat gick apoterkaren med på att sälja mig ett mindre paket på endast 29 tabletter. Skönt tänkte jag, då får jag lite pengar över. Men icke. Det kostade 102 kr, så nu har jag endast en ynka guldtia på kontot. Dessutom kommer jag om 29 dagar behöva lägga lika mycket pengar på ny medicin. Jag blir galen!!!

Och pga pengabristen kommer jag inte kunna köpa några julklappar. Kanske inte ens kunna ta mig ner till Svedala och fira jul. Kan jag ta mig ner hade jag ändå skämts och känt mig som en jävla idiot som inte har några julklappar till mina syskonbarn. För det är trots allt det som räknas när man är liten...

Känns som att jag snart vill ge upp. Lägga mig under täcket och bara sova. Glömma världen och alla problem för ett tag. Vet att det inte funkar så, men det hade varit så skönt att få ta en paus ett tag.
 
Jag har även haft så otroligt ont i min mage ett tag nu. Får sånna otroliga kramper. Är öm hela tiden, och sen helt plötsligt är det som ett knivhugg, ganska långt ner i magen. Igårkväll/natt var jag på väg att åka in till akuten. Det gjorde så ont, jag kallsvettades och mådde illa. Dessutom är magen så svullen så kan knappt ha några jeans på mig. Sitter faktiskt just nu med uppknäppta byxor.
Går på p-piller och har mens, så kan inte va gravid om ni nu tror det! =)
 
Nej, nu ska jag sluta gnälla och istället ladda hem nån film som man kan kolla på ikväll. Kanske Battle Royal, var längesen jag såg den. Eller Venom, som en vän tipsade mig om och som faktiskt är på nedladdning just nu. Går trögt dock...


Nej, ni får ha det så bra.
 
 
Det känns som att jag går på en väg som inte leder nånstans...
(foto taget av mig en vacker och dimmig dag i Karlskrona)
 
 
 

Kvällen

 
 
Jag blev nyligen uppraggad på gatan. Inte ok, och jag blev till och med rädd!
Jag och Lufsen gick hemåt från Willys, när en man plötsligt byter sida av vägen och går alltså över till trottoaren som jag går på. Och börjar prata på ranglig engelska. Först lite om Lufsen, att han är fin och sånt. Än så länge lugnt, men känner att jag inte vill ha följe med en okänd man så jag saktar ner och hoppas att han ska gå vidare. Vilket han så klart inte gör, utan börjar nu fråga en massa om mig, hur gammal jag är, om jag är gift och har barn, om jag vill ge honom mitt nummer och så vidare. Och jag känner bara obehag, försöker avisa honom på ett trevligt sätt men han tjatar vidare. Tycker att vi ska ses på samma plats imorgon, samma tid. Jag säger nej och sen svänger jag av på ett ställe som jag egentligen inte ska svänga av på, men på nåt sätt kommer jag upp till galgamarken och gatan som går förbi mitt hus. Självklart går han där och börjar ropa på mig, säger att han bor i huset mitt emot. Kul, nu vet han alltså var jag bor.
Nu tycker jag att det är så obehagligt att jag skriker till honom att jag inte vill prata med honom och fortsätter sen gå, väldigt snabbt. Han ropar på mig, men jag hör inte vad han säger. Nu har jag gråten i halsen.
Vet ärligt talat inte varför jag reagerade så. Men han skrämde mig, det var mörkt och jättehalt så jag hade inte haft en chans mot honom. Nu sitter jag här med nerdragna persienner och en massa känslor har bara bubblat över. Känner mig rädd, arg och ledsen... 
 
 
Har dessutom en väldigt dålig period nu med mycket ångest och skit. Så då blir allt lite värre...

Men jaja... Nu får det snart bli sängen. Ska upp tidigt för att tvätta, och sen till sjukhuset.
 
 
Puss och kram
 
 
 

En förälders mardröm!

 
 
 
Fy fan! Min lillasyster var precis med om alla föräldrars mardröm.
Emma och Vilde var hemma hos en vän och hennes dotter och dotterns kompis. Barnen gick ut på gården och lekte i snön.
Plötsligt kommer flickorna upp i lägenheten, i panik. Vilde är borta. De har letat länge (hur länge vet inte Emma, ett barn har inte nån direkt tidsuppfattning). Emma får såklart panik. Hennes vän springer ut och letar och ropar på Vilde, och tar även hjälp av grannar. Sen kommer hon upp till Emma igen, som nu ligger och skakar på golvet, och säger åt henne att ringa polisen, vilket Emma gör direkt. Och wow vilket förtroende jag har för polisen nu! De tog det på största allvar, frågade allt som behövs för att kunna leta efter honom (utseende, vilka kläder han har på sig, om han är social och snackar med folk). De skickade även en patrull och skulle även skicka hundar.
Vilde var borta 1,5 timmar. Tänk så många tankar som rört sig i Emmas huvud, allt som mycket väl skulle kunna ha hänt. Det började även mörkna så smått, och tydligen har dem snö i Stockholm.

Hur som helst hittades Vilde. Men den tiden han var försvunnen måste ha varit Emmas värsta ögonblick någonsin (och då har hon varit med om mycket hemskt förut).
Vilde satt gömd på gården. Han hade velat gå in, men alla dörrar såg likadana ut. Antagligen har han blivit så rädd och kanske till och med chockad och därför gömt sig och inte svarat när de ropat på honom. Han vill inte prata om det än, så exakt vad han tänkt vet Emma inte än.

Jag vill tacka Emmas vän Camilla för allt hon gjorde! Även alla grannar som hjälpte till att leta - tack!
Och tack till polisen som direkt skickade en patrull. <3


Var bara tvungen att skriva av mig om detta, för jag själv blev så jävla rädd och klumpen i magen har nyss börjat försvinna. Hade något hänt Vilde, eller någon av mina syskon och syskonbarn, hade jag gått under!
Åh vad jag älskar dem!
 
 
Älskade du! <3
 
 
 

Yeah! =)

 
 
 
Jag fick lägenheten och flyttar den 1 februari, om inte tidigare! SJUKT GLAD!!!
 
 
Har haft en jättebra dag/kväll med älskade syster Lina, Fija och systerdöttrarna. En massa snack och mys! <3
 
Nu har huvudvärken kommit smygande så det får bli en treo och sen sängen.
 
God natt, puuuuss
 
 

kommer inte på nån rubrik...

 
 
 
Ja jag vet, jag är sämst på att skriva. Förlåt.
 
Dagarna går upp och ner som vanligt. Har varit magsjuk och det sitter fortfarande i. Kramper och körningar i magen. Trots det har jag haft en del bra dagar nu. Känns som det är på väg att hända saker, bra saker.
I januari ska jag börja i en ny grupp, IPS tror jag den heter. Det är ett sammarbete mellan landstinget, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och nån mer (tror jag). Man får en jobbcoach, och målet är att man ska komma ut i arbetslivet. Man kanske börjar med 25 %, sen blir det mer och mer. Och tanken är att det ska leda till ett fast jobb. Så jag håller tummarna för detta pojekt!

Sen har jag kanske en lägenhet på gång. En 1a i stan, 2 minuters gångavstånd till syrran! Var på visning igår och den var jättefin så jag tackade ja direkt. Imorgon får jag veta om jag får den. Håll tummarna! Vill verkligen inte bo på Galgamarken längre!!! Älskar min lägenhet, men hatar området.
 
 
Ja, vad har mer hänt då?! Var ju som sagt ett tag sen jag skrev, så antar att det är en hel del som hänt. Men inget jag kan komma på nu. Så det skiter jag i. Jag får helt enkelt blogga lite oftare så att jag inte hinner glömma saker som händer. Japp, så får det bli!
 
Men tills vidare, tack och hej, leverpastej. Fast jag hatar leverpastej så jag säger ost istället.
 
Återkommer imorgon när jag vet om jag får lägenheten!

 
Puss på er
 
 

Lalala

 
 
 
Är ganska förvirrad just nu. Tankarna flyger runt som en virvelvind i mitt huvud.
Jag vet varken ut eller in, upp eller ner.

Men en sak vet jag. Och det är så jävla skönt att ha tagit ett beslut. För det är slut nu. Jag lät dig utnyttja mig allt för länge. Hoppet om att du faktiskt kanske brydde dig om mig fanns där inne i mig.
Men nu är det över. Jag lät dig utnyttja mig, det var mig du gjorde illa. Men i helgen svek du även min hund. Och det var droppen. Min hund är som mitt barn. Både jag och Lufsen litade på dig. Så nu är det kört!

Och jag hoppas att du fattar att du förlorat en jävligt bra tjej!!
 
 
 
 
 
 
 
Ikväll fick jag ett samtal som gjorde mig så otroligt lycklig. Det var en av dem jag älskar mest som ringde.
VILDE! <3
Han berättade att han sett Håkan Bråkan, att det var två skivor och 24 avsnitt.
Att mamman ligger på sjukhus, och att tomten till sist kom och sa: Hohoho, finns det några snälla barn?!
Sen sa han att han och jag skulle se Håkan Bråkan nästa gång jag kommer upp till Stockholm.
Och att han saknar mig och älskar mig jättemycket!
Hade inte Fija varit hos mig just då så hade jag brutit ihop i gråt när vi la på.
Jag känner mig som en hemsk syster, och en hemsk moster som så sällan träffar dem som jag älskar allra mest!
Från och med nu så jag försöka spara pengar så att jag kan åka upp till Stockholm och träffa Emma och Vilde, och så att jag kan åka ner till Eslöv och träffa Anna, Jan-Erik och deras underbara pojkar Theo och Elias!
Jag måste börja prioritera lite annorlunda.
Vill faktiskt inte festa så pass mycket som jag gör. Vill lägga pengar på saker som är viktiga!

Jag festade nu ikväll. Men nu tänker jag ha en vit månad. Punkt slut!
Jag ska spara pengar, och göra mig lite mer hälsosam. Typ.
Vill även sluta röka. Kan ingen hjälpa mig med det?!
 
 
 
Nåja, klockan är snart 7 på morgonen och jag har inte sovit nåt (som vanligt).
Kanske dags att göra det nu då.
Imorgon (idag) blir det hem till Lina och äta snickerskaka. Fija ska med, så äntligen får Lina träffa min bästaste vän! <3
 
 
Puss och kram

Pengar styr världen...

 
 
 
 
Fy fan vad allt ska va skit!
Jag hatar pengar!!!! Tänk vad några papper kan styra över ens liv. Det är sjukt!
Jag har 500 kr kvar på kontot. Pengar får jag den 19 november.
De 500 kronorna ska räcka till mat, vilket det ju gör. Men hade det varit så bra att det är det enda jag behöver så hade jag inte suttit här och gråtit.
På onsdag tar min ena medicin slut och jag behöver alltså hämta ut mer. Det kostar nästan exakt 450 kr.
Den 12 november ska jag ha betalt skatteverket min skuld (jag betalade för lite skatt förra året...). Jag har tidigare betalat in 2000 kr. Det är 2400 kr kvar.
Jag har än så länge frikort till sjukvården, men den tar snart slut (nu någon gång i november). Då behöver jag betala 80 kr/gång för min behandling. Det är 240 kr i veckan, året ut. 
Dessutom har jag två andra läkarbesök denna månaden som kostar...
Lufsen behöver komma till veterinären för att bli undersökt då han har en knuta på ryggen och tre sår på innerlåret/magen. Dessutom måste han vaccineras. Detta kostar nog minst en 1000-lapp.
 
Man behöver inte va duktig på matte för att fatta att detta inte går. Det går inte alls.
Och nu googlar jag på smslån. Vilket jag vet är det sämsta man kan göra, men jag ser ingen annan utväg.
Eller vad gör man?!
 
 
 
Kan i alla fall säga hej då till alla nöjen på ett tag nu. 
 
 
 
 
 

En paus från allt!

 
 
 
Är så jävla trött på allt just nu. Allt är så rörigt, och jag vet varken ut eller in.
Imorgon åker jag hem till min mamma för att ta en paus från mitt stökiga liv.
 
Känner mig så jävla förvirrad.
Känner mig lurad.
Livet ska va roligt och spännande.
Livet ska vara en gåva.
Varför kan man inte retunera gåvan?
Eller ha bytesrätt?!
 
 
 
Halva mitt liv.
14 jävla år.
Hur mycket mer ska jag behöva ta?!
 
 
 
 
 
 
 
 
Och du som tycker att jag är dum och patetisk som skriver så personliga saker på min blogg;
Läs den inte då!!!!
Jag försöker inte att få er att tycka synd om mig.
Jag behöver bara skriva av mig.
Och jag vill ta bort tabun av psykisk ohälsa.
År 2012 är det fortfarande inte okej att prata om,
vilket är så jävla fel!
Jag ska inte behöva skämmas över att jag är deprimerad,
tar medicin och går på olika behandlinga.
Ska jag va ärlig så önskar jag att jag kunde få ECT,
och det är inget jag skäms över.
Det har hjälpt en mycket nära vän,
och den hjälpen skulle jag också vilja ha.
Även om det inte är 100 % chans att det funkar,
så vill jag faktiskt testa!


Nåja...


Ska diska och städa lite, sen börja packa. Imorgon efter sjukhuset sätter vi oss (jag och Lufsen) på tåget mot Svedala! <3
 
 
 
 
 
 

Stopp!

 
 
 
Det blev bara för mycket nu.
 
Jag hatar onda människor! Jag hatar otäcka väderfenomen! Jag hatar att ständigt vara trött och ledsen och orolig.
 
 
Så nu häller jag upp ett glas vitt, sätter mig i soffan och försöker glömma omvärlden, om så bara en liten stund!
 
 
 
 

Känslomässig berg- och dalbana

 
 
 
Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag är värdelös på att blogga.
Mitt liv går just nu så mycket upp och ner, upp och ner. Nu när jag varit nere har jag inte haft någon ork eller lust att blogga. Och när jag är uppe så vill jag passa på att träffa mina nära och kära och försöka ta till vara på vartenda leende, vartenda skratt, allt som värmer och ger mig, om än bara lite, kraft och styrka. Dock blir mina toppar färre och färre ju längre in på hösten jag kommer. Underbart är kort, som det heter.
 
Jag vet inte varför hösten och vintern påverkar mig så negativt. Min depression finns ju där hela tiden, året runt. Men på det mörka halvåret blir allt värst. Terapeuter (stavas hur??), psykologer och kuratorer har snackat om något slags mönster. Eftersom jag varit sjuk och legat på sjukhus flera höstrar (hjärtoperation, blindtarmsinflammation, hjärnhinneinflammation, matförgiftning, och en massa andra mindre infektioner) förknippar jag hösten med detta. Jag går ner mig både fysiskt och mentalt. Det har blivit en "vana". Jag vet inte vad jag tror om den teorin. Den kanske stämmer på ett sätt. För visst ligger min rädsla inkappslad inom mig, rädslan att ännu en gång bli sjuk och hamna på sjukhus. Och den rädslan blir starkare på hösten. Men har det med min depression att göra?! Jag blev deppig innan detta (ja, förutom hjärtoperationen då jag föddes med hjärtfel och blev opererad som bebis).

Äsch, det är värdelöst att försöka komma på varför jag är som jag är. Det viktiga är att jobba med det som jag vill förändra, och att acceptera att jag faktiskt är mer känslosam lagd än vissa andra. Och jag jobbar på, behandlingsprogrammet går bra, och jag trivs med alla där. Visst kan det vara jobbigt och kämpigt. Flera gånger går jag hem med gråten i halsen och klumpen i magen, och bryter ihop när jag kommer innanför dörren. Jag borde lära mig att bryta ihop inför folk, inför dem som faktiskt bryr sig och kan stötta mig. Jag kan inte längre bryta ihop inför min familj. Vet inte om jag någonsin kunnat det förresten...
 
Skit samma. Vet inte vad jag ska skriva. Jag försöker. Men tankarna står rätt still nu.
Kanske borde sova lite.
Försöker skriva mer en annan dag.
 
Puss
 
 
 
 
 

Operation

 
 
Operationen är gjord, och den var inte alls så förfärlig som jag jag trodde att det skulle va!!!

Kom dit, la mig tillrätta, stretade på benen och försökte slappna av. De var två barnmorskor och en gynekolog. En barnmorska (ung tjej) stod hos mig hela tiden och fråga om jag ville hålla hennes hand. Hon var jättegullig!
Gynekologen började med en vanlig undersökning, sen berättade han hur själva ingreppet skulle gå till. Det blev ett antal sprutstick med lokalbedövning. Vet inte var han stack, men antar att det var i livmoderstappen. Gjorde sådär ont. Sen fick jag nåt plåster på mitt lår som skulle jorda mig, då ingreppet skulle ske genom bränning vilket är elektriskt på nåt sätt. Så att jag inte skulle få en elchock så fick jag detta plåster med sladd. Sen fick jag en slang i mig som var en sugslang, dvs en slang som sög upp allt blod. Och sen satte han igång. Kändes knappt, däremot kändes det som att det tog en evighet. Mina ben domnade, vet inte om det var pga bedövningen eller pga den obekväma ställningen man låg i. Jag fick även små stötar i armen, av sängkanten som var av metall, så fort jag råkade komma ut den (vilket jag sen försökte unvika på alla sätt). Själva ingreppet tog kanske 15-20 minuter och var relativit smärtfritt. Det som gjorde mest ont var när han sen skulle stoppa blödningen. Då tryckte han upp typ en tampong på pinne (typ en gigantisk örontops) och tryckte och hade sig. Det gjorde ont i hela underlivet och magen krampade sig. När allt sen var klart fick jag sakta sätta mig upp och så småningom resa mig upp och ta på mig. Blev lite yr och benen var bortdomnade ett tag. Men annars ingenting.

Under dagen fick jag som mensvärk, och på kvällen var det som värst. Men idag har jag bara haft ont ett tag. Dock är jag helt utmattad och känner mig jättesvag. Förhoppningsvis går detta snabbt över. Det bästa är att jag knappt blöder alls! =)
 
Så som sagt, inte alls så hemskt som jag trodde!! Great! =)
 
 
Nu klockan 22.30 har jag kommit på att jag endast ätit mackor idag. Så jag får ställa mig och laga lite korv och makaroner eller nåt.

Tjolahopp!
 
 

Ägg

 
 
 
Fick plötsligt ett stort sug efter kokt ägg, och av en ren tillfällighet hade jag ett paket ägg hemma (det brukar jag ALDRIG ha, men sist jag handla fick jag ett ryck). Så jag ställde mig, kl 24, och kokte ägg. Åt två äggamackor, och nu sitter jag här och mår så fruktansvärt illa. Smart Sara.
 
 
Men jaja, annars är allt bra.
 
 

Snart operationsdags... =/

 
 
En vecka kvar till operation. Jag vill inte!!!
Jag är inte rädd för själva operationen, inte rädd att den ska göra ont. Inte det jag tycker ska bli jobbigt.
Det som jag tycker är jobbigast är att jag i ca en månad efter kommer gå och blöda. Jag som knappt står ut att ha mens 5-7 dagar i månaden ska nu behöva stå ut med det i ca 1 månad. Och inte fan får man använda tampong. Nej det ska vara äckliiga bindor. Så jag kommer känna mig äcklig och ofräsch, känna mig klumpig och obekväm och vara rädd för att blöjhelvetet ska synas. Jag ska hålla mig inne hela tiden. Inte iväg och träffa nån (förutom syrran och Fija). Inte ut på krogen. Alkoholpengarna kommer gå åt bind-inköp istället. Och smärtstillande tabletter. För det måsta jag se till att ha hemma!

Tack och lov kommer min mamma hit för att ta hand om mig på själva operationsdagen. Jag lär inte va människa den dagen efter narkosen. För tydligen ska det göras under narkos, inte lokalbedövning som de först sa. Det ska bli najs! Det är mysigt att sövas.Och så slipper man vara medveten om vad de gör och sånt. Och det är skönt!!


Idag har jag mått illa hela dagen, och kräkts två gånger. Vet inte alls va det är, för jag mår bra annars. Får väl se vad det blir av det. Är kanske magen som reagerar på penicillinkuren jag tar pga urinvägsinfektion. Tar sista tabletten imorgon, så vi får väl se.

Nu ska jag sova, Har varit sömnig en timme nu, men fastnat framför datorn. Inte bra!!!
 
 
God natt och sov gott!
Kram
 
 

Problem och problemlösning; hur många kvadrater?

 
 
SUCK!!!
Då flera på facebook funderat över denna...



så känner jag mig skyldig till att publicera lösnigen.
Fast först kan ni ju fundera! =)
 
 
 
 
 
 
 
Funderat klart? Tryck då på den lilla bilden!

  



Fattar ni? Okej att min fina ritning är skev och ser för jävlig ut. Men ni fattar va?!


Tack och hej! =)
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0