Konstig dag...
Dagen började med att jag försov mig. Och hur man kan försova sig när man ska vara iväg kl 14.00 förstår jag inte. Det är väl typ bara jag som kan göra nåt sånt. Jag vaknade 13.36, kl 14.00 skulle jag vara på sjukhuset. Panik, för detta var en tid jag absolut inte fick missa. Det var om behandlingsprogrammet jag ska börja på.
Så det blev en snabbtvätt under armarna, på med nåt sånär rena kläder (har inte tvättat på läääänge!!!) och fick helt enkelt låta Lufsen knipa igen kisseblåsan en tag till. Sen sprang jag iväg. Tack och lov bor jag nära sjukhuset, det tog mig 5 minuter att springa dit, men när jag kom fram var jag svettig och jag hade fortfarande inte hämtat andan när jag klev in i rummet där de två skötarna som jag skulle träffa satt. Men mötet gick bra och den 10de september börjar behandlingsprogrammet. Och det känns så skönt att det verkligen kommer igång, för jag är verkligen på väg neråt...
När jag nu sitter här forsar tårarna. Jag är konstant trött, och jag är så rädd för att förlora allt. Jag har en underbar pojkvän som jag tycker så otroligt mycket om. Men när jag är nere i min demoniska värld så skjuter jag ifrån mig folk, och jag är så rädd att Jimmy inte ska stå ut med mig. Jag kommer dessutom få lägga all min energi på behandlingen, och jag är till och med rädd för att inte klara den, rädd för att ge upp för lätt. Hur ska jag då klarar av att lägga energi på Jimmy, den tid och energi han förtjänar.
Bröllop på lördag. Har verkligen sett fram emot det, men just nu vill jag inte med. Jag känner mig så ful (va hos frisörskan i måndags och hon fick klippa av jättemycket hår och jag trivs inte alls i nya frisyren) och jag har inget att ha på mig. Jag kommer se grå och trist ut bland alla söta pinupfriserade och klädda tjejer. Önskar jag hade min lillasyster Emma här som kunde stajla mig!
Och jag är rädd för att få en dålig fylla då jag mår så dåligt. Med dålig fylla menar jag inte att jag gör bort mig eller spyr eller nåt, så blir jag aldrig. En dålig fylla för mig slutar alltid i tårar och ångest när jag kommit hem. Och känslan av att skada mig eller försvinna lockar. Och jag orkar verkligen inte med det mer. Men samtidigt måste jag dricka för att klara av att umgås med okända människor. Annars vågar jag inte vara social.
Upp till er att läsa det eller ej!
Jag ska göra allt i min makt för att uppmuntra och stötta dig. Men det är ju du som ska göra det stora jobbet, det blir säkert jobbigt ibland men och jag är säker på att du klarar det. Dessutom tror jag att det blir roligt också. När det gäller ditt utseende vet du att din självbild inte ser den vackra underbara Sara som vi andra ser.
Det är kanske mindre farligt att försöka gå på fest utan att dricka än att dricka och få ångest. Jag tycker du är en underbar människa som du borde vara mer stolt över och mer rädd om. ÄLSKAR DIG
Baby. Du kommer att förtrolla allas luckor den kvällen, med den skönheten du har.
Du har en skönhet, som ingen annan än bara jag kan förstår och kan se dig i.
Hur vackert än bröllopet kommer att vara, så ska du också veta att, du och jag är definitivt lika vackra och fina som Martin & Anette, alltid.
Vi tar en dag i taget. Det måste mycket till innan det ska brytas mellan oss.
Puss & kram baby.
