enlitenflickasdagbok

Uppdaterat!

Får nog bli en resa ner till Skåne i veckan. Behöver det känner jag!

---

Käre gode vem som helst.
Ge mig nåt att glädjas åt i mitt liv. Ge mig nåt att må bra av, att känna lycka för.
Självklart kan jag känna glädje och lycka åt saker som händer mina närmsta. T ex att min syster Lina väntar barn!
Men jag vill ha nåt i mitt liv. Att leva i en fantasivärld räcker inte. Att lura sig själv gång på gång, för att sen få hjärtat krossat om och om igen. Det är inget jag orkar, men ändå tillåter jag det. Varför?!

Jag är 27 år, snart 28 (hemska tanke...), och vill ha någon att dela mitt liv med.
Jag vill inte gå igenom ännu en fantasivärld där jag går och hoppas på att killen kanske kanske hittar tillbaka känslorna för mig. Två år med André räcker. Jag vill inte ha det så igen. Orkar inte helt enkelt.


Jag vill ge hela mig till någon, och jag vill ha detsamma tillbaka. Jag vill bli älskad och uppskattad.


Varför blir det alltid så här?! Varför öppnar jag upp hela mig själv åt någon så fort jag blir kär? Jag är så intensiv och hoppas, och tror, alltid på sagans slut: och så levde de lyckligt i alla sina dagar.

Kanske jag borde se verkligheten i vitögat för en gång skull.
Kanske livet bara går ut på att tillfredsställa sina egna behov, att vara självisk och bara ta utan att ge?!
Det är inget för mig, men kanske jag ska försöka.
Från och med nu ska jag bli känslokall! Jag ska hitta min känslo-avstängare, gå från olyckligt kär till någon som verkar helt känslolös. Försöka kan man ju! =/


Det är tur jag har mitt jobb så att jag har lite att göra. Går man bara hemma och tänker så deppar man lätt ner sig...

Jag längtar efter min mammas och pappas famnar, den sköna tryggheten och "jag-behöver-inte-säga-nåt-ni-vet-ändå-vad-jag-tänker-och-hur-jag-mår", sånt som bara föräldrar och syskon kan göra.

Förlåt, det här blev ett väldigt deppigt inlägg. Är sjuk (genomförkyld) och har inte sovit bra, då blir jag så känslig och ledsen.

Hoppas ni har en bra dag!

Kramar