enlitenflickasdagbok

Idag mår jag bra!
Allt det där som jag skrev om i förra inlägget har fått sjunka in.
Tydligen är ingreppet de ska göra på mig ett enkelt och ganska vanligt ingrepp. Detta lugnar mig! Plus, jag ska vara glad att de upptäckte det nu, innan det blev värre. Så jag är ganska positiv nu. Allt kommer bli bra, även om jag är nervös inför den lilla operationen. Men jag ska låta bli att tänka på det för mycket!

Jaha, inget trevligt läkarbesök. Proverna visade järnbrist och blod i avföringen. De gjorde ett trevligt endoskopi på mig (de går upp med kamera typ 5-10 cm i röven, alltså INTE trevligt!). Det gjorde ont och jag grät.
De ska skicka mig på koloskopi. För er som inte vet vad det är så är det en undersökning där de går upp med kamera i hela tjocktarmen. Man får endast lugnande och är alltså fullt medveten om vad som sker. Skoj...

När jag sen kom hem låg där ett brev från kvinnokliniken. Var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, på gynundersökning då jag har cellförändringar. Nu fick jag svaret. Cellförändringarna har blivit värre och jag har ett virus som, om man inte gör något med det, orsakar cancer. Så nu ska jag få kallelse till en mindre operation där de tar bort en del av livmoderhalsen där cellförändringarna sitter.
Så, helt enkelt, är det en skit dag!

Jag vet att detta kommer få mig att sjunka djupare i min depression också... Men jag får ta en dag i taget helt enkelt. Kanske åka ner till mina föräldrar i skåne och tanka lite kärlek och trygghet.


Nåja. Får försöka låta bli att tänka på det. Tack och lov kommer det inte bli något problem att bli gravid i framtiden! Och det är det bästa jag hört på länge!

Nu blir det slapp i soffan med täcke över mig.
Puss

Oj! Då var dagen här. Måndagen den 25 juni kl 13.30. Jag är jättenervös, men det ska bli så jäkla skönt. Skönt att veta.

Efter snart tre år har jag lidit. Läkare på vårdcentralen har inte tagit mig på allvar. Läkare på akuten har skickat hem mig med medicin som hjälper tillfälligt. Många olika mediciner har det blivit. Men ingen undersökning. Ingen läkare som faktiskt satt sig in i min situation.

Men älskade Karlskrona tog mig på allvar direkt. Ett brev från mig (som mamma hjälpte mig att skriva) och de reagerade direkt. I maj månad fick jag lämna många prover. Och i början av juni kom ett brev hem till mig med datum och tid.

Äntligen ska jag få komma till en läkare på gastroenterologin i Karlskrona. En läkare som är kunnig, som vet (förhoppningsvis) vad han talar om. En läkare som kan hjälpa mig, en läkare som lyssnar på mig och som faktiskt tar mina problem på allvar.

Ska som sagt blir så jäkla skönt. Men samtidigt är jag så rädd! Rädd för vad proverna visar, rädd för kommande undersökningar (om det blir några) och rädd för att de kommer säga att allt är normalt och att jag får leva med detta...




Men mest av allt är jag rädd för ordet cancer...

Till sist så blev det en bra midsommar med världens bästa Fija och Kenneth (m.f). Ni fattar inte hur otroligt glad jag är som träffat dem. Jag kan verkligen säga att jag älskar Fija! Hon är min frugis, och jag hoppas att vi får många år tillsammans! *puss på dig*


Jag är full och trött, mätt och glad. Käkar korv och potatissallad så att jag nästan vill spy.

Va ute med Lufsen innan. Satte mig på en klippa och släppte lös honom. Han sprang runt och nosa och såg så lycklig ut. Han förstår inte hur mycket han betyder för mig. Han är världens bästa kompis, min stora kärlek! Men han börjar bli gammal, det märks... Han gick alltid före mig, var vi än gick. Men nu är han slö och långsam i trappan, går efter mig vilket är väldigt ovanligt!! Vill inte tänka på det, men ibland så är det så uppenbart så att jag får ont i hjärtat. Vill inte tänka mig en dag utan honom! Han är den som i 7 år alltid funnits för mig. Han är den som välkomnar mig hem, som är lycklig för att se mig. Som lägger sitt huvud i mitt knä när jag gråter. Som viftar på svansen när jag är glad. Usch nä, han får helt enkelt inte bli äldre nu!!!


Nu somnar jag snart i potatissalladen. Så god natt alla vänner och främlingar, och tack för att ni läser min blogg!

Min alienhund!
Älskar dig gubben!

 

 

Midsommar, det regnar och mitt humör är inte alls på topp!

När jag tänker på midsommar tänker jag på hur det var när man va liten. Hur jag älskade att klä upp mig i klänning och gå barfota i trädgården. Oftast firade vi bara med familjen. Det var det bästa. Och jag minns det som att det alltid var fint väder.
Så vill jag ha det idag med. Men den lilla flickan finns inte längre. Håret är inte kritvitt längre, den fina sommarklänningen hänger inte i min garderob.

Idag sitter jag ensam. Försökte göra mig i ordning innan för lite fest. Men när jag öppnade garderoberna kunde jag inte hitta nåt somrigt. Allt i min garderob är svart, grått och marinblått., Nån tröja/linne i rött eler vitt. Men inget fint.  När jag var liten var jag extremt "flickig", jag ville jämt ha klänning på mig, jag var en prinsessa som snurrade runt så att klänningskjolen stod ut. Idag känner jag mig bara obekväm i klänning. Och det är jättetrist, för jag vill kunna klä upp mig. Jag köper klänningar och kjolar, men de bara hänger där.

Jag ser på andra tjejer, blonda och med ljusa fina kläder. Önskar jag kunde va sån. Men istället färgar jag håret mörkt, klär mig i mörka färger. Tycker det är snyggt. Men vill även kunna va sån där ljus, glad tjej som kan bära fina kläder.
Svårt att förstå vad jag menar kanske. Saknar bara den flickiga Sara...

Kommer nog bli mycket ordbajs nu bara. Har druckit lite och är på dåligt humör. Så kanske lika bra att sluta skriva nu.

Men jag önskar er alla en fin, ljus och glad midsommar!

 

 

 

Vart tog alla åren vägen? Det gick så fort!

 

 

 

 

 

Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli gudmor till det senaste tillskottet, och med stor ära så tackade jag såklart ja!

Nu har jag dock lite panik. Vad ska jag ge i dopgåva? Jag vill ge något särskilt då jag är gudmor, och jag vill att det ska va något personligt. Men vad? Allt står still i mitt huvud. Vad ger man en liten bebis? Tycker det är så trist med silverskedar, silverskallror eller nån silverram. Jag vill att det ska vara något som bebisen kan ha användning av, i alla fall i ett år framåt.

Jag har två funderingar, men vad det är kan jag inte skriva här då min kära syster läser min blogg, och jag vill att det även ska bli en överraskning för henne!

Jag får väl helt enkelt prata med mamma om det.
Men har ni några tips så får ni gärna skriva till mig!!


Puss

 

 

För snart två veckor sen knackade min granne på min dörr. Han frågade om jag var hundvakt eller om hunden var min?! Jo, det är min svarade jag, för Lufsen är ju min, BARA MIN!!! Men oj vad jag blev förvånad när grannen sen började klaga på Lufsen att han skäller och stör mycket. Jag tappade verkligen hakan. Aldrig någonsin har jag fått klagomål angående Lufsen, tvärtom! Han skäller nästan aldrig, han är en ovanligt tyst hund. Det är när det knackar/ringer på dörren eller när posten kommer. Då skäller han ett, max två skall, sen inte mer. Det är när han blir lite skrämd som han skäller till. När jag är ute med honom och möter andra hundar så skäller inte Lufsen, då gnyr han.
Så när min granne kom och knackade på och på ett otrevligt sätt sa detta hade jag så svårt att tro på honom. Jag försökte förklara att jag precis flyttat in och att han inte va van vid ljuden än, och att jag dagen innan varit iväg en del och då samtidigt hade någon i trappen flyttat ut och då antagligen låtit en del i trappen så att det var det han skällt på. Men grannen fortsatte och hotade med att ringa hyresvärden. Så tillsist sa jag okej, ring hyresvärden, och sen stängde jag dörren. Och började storböla såklart. Så jag reagerar...
Hur som helst bestämde jag mig tillsist (efter många tårar och telefonsamtal med både pappa och mamma) för att bevisa motsattsen, att Lufsen inte alls skäller när jag är iväg.
Dagen efter, tror jag det var, hade jag tvättid och då passade jag på. Efter att ha varit nere i tvättstugan satte jag mig i trapphuset för att lyssna. Jag satt där tyst som en mus för att vara helt säker på att han inte hörde mig. Efter 5 minuter gick jag in och berömde honom.
Nästa gång jag var nere i tvättstugan gjorde jag likadant, men satt i 10 minuter innan jag gick in och gav honom beröm. Och så fortsatte jag. Som längst satt jag där i typ 20 minuter, och då räknar jag inte med tiden jag var i tvättstugan. Men inte fan skällde Lufsen. Inte en enda gång!

Senare på kvällen skulle jag in till stan. Då tog jag min gamla mobil och satte igång kameran så att den filmade medan jag var iväg. När jag kom tillbaka hade jag en timme lång film att titta på, och det var den tråkigaste och mest händelselösa film jag nånsin sett. Lufsen var tyst, han gick runt i lägenheten lite grann, la sig i sängen, sen vid ytterdörren sen tillbaks. Han suckade nån gång och gäspade lite. Men han skällde aldrig!

Sen har jag faktiskt inte tänkt så mycket mer på det. Mest att jaja, grannen är väl en sån som klagar för minsta lilla, men att jag faktiskt har bevis nu om han ringer hyresvärden. Men inget hände, och veckan efter, i måndags, åkte jag och Lufsen ner till Skåne.


Igår kom jag hem från Skåne, och idag gick jag genom posten. Ser då brev från min hyresvärd, och visst fan är det en varning.
Ett utdrag: "Vi har fått in många klagomål på att Er hund står och skäller och stör övriga boende i huset. Trots påpekande från dina grannar så har ingen bättring skett. Vi ber Er omgående ordna hundvakt då Ni inte själv är hemma och kan se till så hunden är tyst."
Läs påpekande från DINA GRANNAR. En granne har sagt till mig, och om det nu skulle råka vara så att han har rätt i sina klagomål så har det fan blivit förbättringar!!! Lufsen är tyst, han kan inte vara tystare!!!

Jag storbölar verkligen nu. Jag vet att jag måste ringa min hyresvärd på måndag, men jag är så rädd för konflikter och ger hellre upp än stannar kvar och försvarar mig. Jag kan inte, jag vet inte hur man gör. Jag är så jävla feg för vad folk ska tycka och tro om mig. Och om någon säger nåt om mig eller om vad jag gör, som t ex det här med Lufsen, känner jag mig värdelös och nästan tror på det han/hon säger. Japp, sån är jag...

Hur som helst så förstörde detta hela min helg. Jag är arg och ledsen och känner för att sätta igång hög jävla arg musik för att störa min granne. Men då får han ju verkligen nåt att klaga över.

Det är så konstigt sånt här. Nu ikväll när jag var ute med Lufsen gick jag förbi minst fyra lägenheter där musiken dunkade och folk pratade, ja till och med skrek, ute på balkongen. Detta är sent på kvällen. Om Lufsen nu skällt så är det på dagen och då bara någon enstaka gång. Jag är fan sjukskriven och går hemma om dagarna. Det är inte så att jag lämnar honom 8 timmar om dagen mån-fre. När jag ska iväg tar jag med honom om det finns möjlighet. Hur kan jag få varning, men inte de i huset bredvid som har värsta festen?! Jag fattar inte...