En paus från allt!
Är så jävla trött på allt just nu. Allt är så rörigt, och jag vet varken ut eller in.
Imorgon åker jag hem till min mamma för att ta en paus från mitt stökiga liv.
Imorgon åker jag hem till min mamma för att ta en paus från mitt stökiga liv.
Känner mig så jävla förvirrad.
Känner mig lurad.
Livet ska va roligt och spännande.
Livet ska vara en gåva.
Varför kan man inte retunera gåvan?
Eller ha bytesrätt?!
Känner mig lurad.
Livet ska va roligt och spännande.
Livet ska vara en gåva.
Varför kan man inte retunera gåvan?
Eller ha bytesrätt?!
Halva mitt liv.
14 jävla år.
Hur mycket mer ska jag behöva ta?!
14 jävla år.
Hur mycket mer ska jag behöva ta?!
Och du som tycker att jag är dum och patetisk som skriver så personliga saker på min blogg;
Läs den inte då!!!!
Jag försöker inte att få er att tycka synd om mig.
Jag behöver bara skriva av mig.
Och jag vill ta bort tabun av psykisk ohälsa.
År 2012 är det fortfarande inte okej att prata om,
vilket är så jävla fel!
Läs den inte då!!!!
Jag försöker inte att få er att tycka synd om mig.
Jag behöver bara skriva av mig.
Och jag vill ta bort tabun av psykisk ohälsa.
År 2012 är det fortfarande inte okej att prata om,
vilket är så jävla fel!
Jag ska inte behöva skämmas över att jag är deprimerad,
tar medicin och går på olika behandlinga.
Ska jag va ärlig så önskar jag att jag kunde få ECT,
och det är inget jag skäms över.
Det har hjälpt en mycket nära vän,
och den hjälpen skulle jag också vilja ha.
Även om det inte är 100 % chans att det funkar,
så vill jag faktiskt testa!
Nåja...
Ska diska och städa lite, sen börja packa. Imorgon efter sjukhuset sätter vi oss (jag och Lufsen) på tåget mot Svedala! <3
tar medicin och går på olika behandlinga.
Ska jag va ärlig så önskar jag att jag kunde få ECT,
och det är inget jag skäms över.
Det har hjälpt en mycket nära vän,
och den hjälpen skulle jag också vilja ha.
Även om det inte är 100 % chans att det funkar,
så vill jag faktiskt testa!
Nåja...
Ska diska och städa lite, sen börja packa. Imorgon efter sjukhuset sätter vi oss (jag och Lufsen) på tåget mot Svedala! <3
Stopp!
Det blev bara för mycket nu.
Jag hatar onda människor! Jag hatar otäcka väderfenomen! Jag hatar att ständigt vara trött och ledsen och orolig.
Så nu häller jag upp ett glas vitt, sätter mig i soffan och försöker glömma omvärlden, om så bara en liten stund!
Känslomässig berg- och dalbana
Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag är värdelös på att blogga.
Mitt liv går just nu så mycket upp och ner, upp och ner. Nu när jag varit nere har jag inte haft någon ork eller lust att blogga. Och när jag är uppe så vill jag passa på att träffa mina nära och kära och försöka ta till vara på vartenda leende, vartenda skratt, allt som värmer och ger mig, om än bara lite, kraft och styrka. Dock blir mina toppar färre och färre ju längre in på hösten jag kommer. Underbart är kort, som det heter.
Mitt liv går just nu så mycket upp och ner, upp och ner. Nu när jag varit nere har jag inte haft någon ork eller lust att blogga. Och när jag är uppe så vill jag passa på att träffa mina nära och kära och försöka ta till vara på vartenda leende, vartenda skratt, allt som värmer och ger mig, om än bara lite, kraft och styrka. Dock blir mina toppar färre och färre ju längre in på hösten jag kommer. Underbart är kort, som det heter.
Jag vet inte varför hösten och vintern påverkar mig så negativt. Min depression finns ju där hela tiden, året runt. Men på det mörka halvåret blir allt värst. Terapeuter (stavas hur??), psykologer och kuratorer har snackat om något slags mönster. Eftersom jag varit sjuk och legat på sjukhus flera höstrar (hjärtoperation, blindtarmsinflammation, hjärnhinneinflammation, matförgiftning, och en massa andra mindre infektioner) förknippar jag hösten med detta. Jag går ner mig både fysiskt och mentalt. Det har blivit en "vana". Jag vet inte vad jag tror om den teorin. Den kanske stämmer på ett sätt. För visst ligger min rädsla inkappslad inom mig, rädslan att ännu en gång bli sjuk och hamna på sjukhus. Och den rädslan blir starkare på hösten. Men har det med min depression att göra?! Jag blev deppig innan detta (ja, förutom hjärtoperationen då jag föddes med hjärtfel och blev opererad som bebis).
Äsch, det är värdelöst att försöka komma på varför jag är som jag är. Det viktiga är att jobba med det som jag vill förändra, och att acceptera att jag faktiskt är mer känslosam lagd än vissa andra. Och jag jobbar på, behandlingsprogrammet går bra, och jag trivs med alla där. Visst kan det vara jobbigt och kämpigt. Flera gånger går jag hem med gråten i halsen och klumpen i magen, och bryter ihop när jag kommer innanför dörren. Jag borde lära mig att bryta ihop inför folk, inför dem som faktiskt bryr sig och kan stötta mig. Jag kan inte längre bryta ihop inför min familj. Vet inte om jag någonsin kunnat det förresten...
Äsch, det är värdelöst att försöka komma på varför jag är som jag är. Det viktiga är att jobba med det som jag vill förändra, och att acceptera att jag faktiskt är mer känslosam lagd än vissa andra. Och jag jobbar på, behandlingsprogrammet går bra, och jag trivs med alla där. Visst kan det vara jobbigt och kämpigt. Flera gånger går jag hem med gråten i halsen och klumpen i magen, och bryter ihop när jag kommer innanför dörren. Jag borde lära mig att bryta ihop inför folk, inför dem som faktiskt bryr sig och kan stötta mig. Jag kan inte längre bryta ihop inför min familj. Vet inte om jag någonsin kunnat det förresten...
Skit samma. Vet inte vad jag ska skriva. Jag försöker. Men tankarna står rätt still nu.
Kanske borde sova lite.
Kanske borde sova lite.
Försöker skriva mer en annan dag.
Puss
Operation
Operationen är gjord, och den var inte alls så förfärlig som jag jag trodde att det skulle va!!!
Kom dit, la mig tillrätta, stretade på benen och försökte slappna av. De var två barnmorskor och en gynekolog. En barnmorska (ung tjej) stod hos mig hela tiden och fråga om jag ville hålla hennes hand. Hon var jättegullig!
Gynekologen började med en vanlig undersökning, sen berättade han hur själva ingreppet skulle gå till. Det blev ett antal sprutstick med lokalbedövning. Vet inte var han stack, men antar att det var i livmoderstappen. Gjorde sådär ont. Sen fick jag nåt plåster på mitt lår som skulle jorda mig, då ingreppet skulle ske genom bränning vilket är elektriskt på nåt sätt. Så att jag inte skulle få en elchock så fick jag detta plåster med sladd. Sen fick jag en slang i mig som var en sugslang, dvs en slang som sög upp allt blod. Och sen satte han igång. Kändes knappt, däremot kändes det som att det tog en evighet. Mina ben domnade, vet inte om det var pga bedövningen eller pga den obekväma ställningen man låg i. Jag fick även små stötar i armen, av sängkanten som var av metall, så fort jag råkade komma ut den (vilket jag sen försökte unvika på alla sätt). Själva ingreppet tog kanske 15-20 minuter och var relativit smärtfritt. Det som gjorde mest ont var när han sen skulle stoppa blödningen. Då tryckte han upp typ en tampong på pinne (typ en gigantisk örontops) och tryckte och hade sig. Det gjorde ont i hela underlivet och magen krampade sig. När allt sen var klart fick jag sakta sätta mig upp och så småningom resa mig upp och ta på mig. Blev lite yr och benen var bortdomnade ett tag. Men annars ingenting.
Under dagen fick jag som mensvärk, och på kvällen var det som värst. Men idag har jag bara haft ont ett tag. Dock är jag helt utmattad och känner mig jättesvag. Förhoppningsvis går detta snabbt över. Det bästa är att jag knappt blöder alls! =)
Kom dit, la mig tillrätta, stretade på benen och försökte slappna av. De var två barnmorskor och en gynekolog. En barnmorska (ung tjej) stod hos mig hela tiden och fråga om jag ville hålla hennes hand. Hon var jättegullig!
Gynekologen började med en vanlig undersökning, sen berättade han hur själva ingreppet skulle gå till. Det blev ett antal sprutstick med lokalbedövning. Vet inte var han stack, men antar att det var i livmoderstappen. Gjorde sådär ont. Sen fick jag nåt plåster på mitt lår som skulle jorda mig, då ingreppet skulle ske genom bränning vilket är elektriskt på nåt sätt. Så att jag inte skulle få en elchock så fick jag detta plåster med sladd. Sen fick jag en slang i mig som var en sugslang, dvs en slang som sög upp allt blod. Och sen satte han igång. Kändes knappt, däremot kändes det som att det tog en evighet. Mina ben domnade, vet inte om det var pga bedövningen eller pga den obekväma ställningen man låg i. Jag fick även små stötar i armen, av sängkanten som var av metall, så fort jag råkade komma ut den (vilket jag sen försökte unvika på alla sätt). Själva ingreppet tog kanske 15-20 minuter och var relativit smärtfritt. Det som gjorde mest ont var när han sen skulle stoppa blödningen. Då tryckte han upp typ en tampong på pinne (typ en gigantisk örontops) och tryckte och hade sig. Det gjorde ont i hela underlivet och magen krampade sig. När allt sen var klart fick jag sakta sätta mig upp och så småningom resa mig upp och ta på mig. Blev lite yr och benen var bortdomnade ett tag. Men annars ingenting.
Under dagen fick jag som mensvärk, och på kvällen var det som värst. Men idag har jag bara haft ont ett tag. Dock är jag helt utmattad och känner mig jättesvag. Förhoppningsvis går detta snabbt över. Det bästa är att jag knappt blöder alls! =)
Så som sagt, inte alls så hemskt som jag trodde!! Great! =)
Nu klockan 22.30 har jag kommit på att jag endast ätit mackor idag. Så jag får ställa mig och laga lite korv och makaroner eller nåt.
Tjolahopp!
Tjolahopp!
