enlitenflickasdagbok

 

 

 

Jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag är värdelös på att blogga.
Mitt liv går just nu så mycket upp och ner, upp och ner. Nu när jag varit nere har jag inte haft någon ork eller lust att blogga. Och när jag är uppe så vill jag passa på att träffa mina nära och kära och försöka ta till vara på vartenda leende, vartenda skratt, allt som värmer och ger mig, om än bara lite, kraft och styrka. Dock blir mina toppar färre och färre ju längre in på hösten jag kommer. Underbart är kort, som det heter.

 

Jag vet inte varför hösten och vintern påverkar mig så negativt. Min depression finns ju där hela tiden, året runt. Men på det mörka halvåret blir allt värst. Terapeuter (stavas hur??), psykologer och kuratorer har snackat om något slags mönster. Eftersom jag varit sjuk och legat på sjukhus flera höstrar (hjärtoperation, blindtarmsinflammation, hjärnhinneinflammation, matförgiftning, och en massa andra mindre infektioner) förknippar jag hösten med detta. Jag går ner mig både fysiskt och mentalt. Det har blivit en "vana". Jag vet inte vad jag tror om den teorin. Den kanske stämmer på ett sätt. För visst ligger min rädsla inkappslad inom mig, rädslan att ännu en gång bli sjuk och hamna på sjukhus. Och den rädslan blir starkare på hösten. Men har det med min depression att göra?! Jag blev deppig innan detta (ja, förutom hjärtoperationen då jag föddes med hjärtfel och blev opererad som bebis).

Äsch, det är värdelöst att försöka komma på varför jag är som jag är. Det viktiga är att jobba med det som jag vill förändra, och att acceptera att jag faktiskt är mer känslosam lagd än vissa andra. Och jag jobbar på, behandlingsprogrammet går bra, och jag trivs med alla där. Visst kan det vara jobbigt och kämpigt. Flera gånger går jag hem med gråten i halsen och klumpen i magen, och bryter ihop när jag kommer innanför dörren. Jag borde lära mig att bryta ihop inför folk, inför dem som faktiskt bryr sig och kan stötta mig. Jag kan inte längre bryta ihop inför min familj. Vet inte om jag någonsin kunnat det förresten...

 

Skit samma. Vet inte vad jag ska skriva. Jag försöker. Men tankarna står rätt still nu.
Kanske borde sova lite.

Försöker skriva mer en annan dag.

 

Puss