enlitenflickasdagbok

Då jag har cellförändringar så måste jag gå på regelbundna kontroller hos gynekologen. Och idag var jag på en sådan kontroll. Och trots att jag gjort det flera gånger får jag lika mycket ångest efteråt. Självklart är det inte en behaglig känsla att ta av sig på underkroppen, sätta sig i gynstolen, fullt stretande och med benen i vädret. Och självklart är det inte skönt när gynekologen sticker in en massa instrument i min vagina, trycker och klämmer och i mitt fall tar biopsi (knippsar av en bit vävnad). Det gör ont, man blöder. Men, man står ut så klart.
Ångesten kommer efteråt. När jag har tagit på mig mina byxor och gått därifrån. Då kommer klumpen i magen och ögonen tåras. Jag får gå och sätta mig nånstans, andas, ta det lugnt. Men det hjälper inte. Istället småspringer jag hem, kroppen vill fly.

Jag har länge funderat på varför jag får sån panik efter varje gynbesök. Men idag kom jag nog på det. Jag har gjort två aborter (skrapningar), något av det värsta jag varit med om. Ångestfyllt, skrämmande! Jag tror kroppen går igenom det igen, att kroppen upplever samma känsla som då.
Min första abort var hemsk. Min pojkvän stöttade mig inte alls, han förstod inte att jag var rädd. Jag var inte 100 % säker på att jag ville avbryta graviditeten, men jag var ung och pojkvännen ville verkligen inte ha barn. Tack och lov följde min mamma med mig till sjukhuset och fanns där när jag vaknade.
Min andra abort var inte lika hemsk, jag visste ju vad som skulle hända. Men denna gången ville jag inte alls egentligen. Pappan till barnet var ett ex, min stora kärlek och drömmen var att få barn med honom. Men han ville inte. Dock stöttade han mig och kom och hämtade mig på sjukhuset när allt var klart.

Men båda aborterna var ändå fruktansvärda. Man klär av sig och går in i en kall steril operationssal med läkare och sjuksköterskor i gröna kläder. Man hoppar upp i gynstolen med darrande ben. Folk tittar och är över en hela tiden. Någon som hjälper dig att lägga dig på rätt sätt, någon som sticker dig i armen för att kunna ge narkosen, någon som pratar med dig. Man fryser och är rädd, och mitt i rädslan somnar man in. Den känslan vaknar du sen också med.

Så jag antar att det är därför jag får ångest efter att ha varit hos gynekologen.
Någon annan som får det?

Man känner sig ganska utelämnad och utstirrad i detta läget!

 

 

 

Sommaren är här och därför ligger bloggen lite på is. Jag är ute så mycket jag kan, älskar solen!

Igår var jag och Lufsen ner vid studentviken (en badplats bakom högskolan precis i närheten av där jag bor). Vi hade jättemysigt och Lufsen fick bada hur mycket han ville. Och gissa om han ville! Det var bad hela tiden. Han älskar vatten! Även jag doppade benen, och vattnet var jätteskönt. Kanske till och med jag doppar hela mig nästa gång.
Efter att vi varit där ett tag kom fyra ungdomar med två jättesöta hundar, tikar tack och lov. Och de tre hundarna hade jätteskoj tillsammans. Lufsen fick verkligen leka av sig så det var en trött hund jag hade med mig hem sen.

Idag har jag varit hos Jessica och hennes son Neo. Vi har varit ute på deras gård och fikat och snackat en massa. Neo lekte för fullt och fick även med oss i leken lite då och då. Det var jättemysigt! Och nu har både jag och Jessica fått lite färg. Men jag vill bli riktigt brun. Funderar på att gå ut och lägga mig någonstans imorgon och sola, utan Lufsen så jag slipper hålla koll på honom. Dessutom är det jobbigt för honom i värmen. Bättre i lägenheten då.
Problemet är att jag inte direkt gillar att ligga själv, känner mig uttittad. Men ska försöka hitta nån enskilld plats där jag kan ligga i fred och läsa och njuta. Vi får väl se.


Jag har dessutom fallit för grupptrycket och beställt en Iphone och där med blivit en Ajfåne. Har varit lite emot dem innan, men min Ericsson är så himla kass och hänger sig hela tiden. Så det var tid att skaffa ny mobil, och efter mycket om och men så blev det en Iphone. Ska hämta ut den på fredag så får vi se hur nöjd/missnöjd jag blir. =)

Förlåt att jag inte skrivit på länge (igen...), men den senaste veckan har bestått av flytt och städning. Men nu har jag äntligen blivit en Karlskronabo. Och jävlar vad här är fint! Naturen är bländande vacker! Jag bor ca hundra meter från havet, hade jag haft balkongen på ett annat håll hade jag nog haft havsutsikt. Om inte huset bredvid hade varit i vägen...

Här går jag och Lufsen dagligen, endast 100 meter från min lägenhet!

 

Än så länge är det fortfarande rätt rörigt hemma hos mig. Mycket som ska fixas. Men så fort jag fått i ordning här så kommer bilder upp på hur jag bor!

 

Önskar jag kunde trolla hit alla jag älskar, mamma och pappa, syskon och syskonbarn och André. Jag skulle bara knäppa med fingrarna när jag ville så vips var ni här hos mig. Det hade varit underbart!!
Så jag måste erkänna att hur fint här än är så saknar jag er alla väldigt mycket, ibland så mycket att det gör ont!

 

Jag borde fortsätta städa och fixa i lägenheten, men idag tar det emot... Orken försvann och huvudvärken kryper sig på. Men men, jag får väl försöka lite till!

 

Ha det bra allihopa! <3

 

 

 

 

 

PS.

DS.