enlitenflickasdagbok

Hösten kommer, och med den kommer min depression som ett paket med posten. Och med mitt dåliga psykiska mående försvinner även mitt immunförsvar.
Så nu ligger jag här nerbäddad i soffan med hög feber och halsfluss, ont i hela kroppen och spyhinken tätt intill mig. Och gråter som ett litet barn gör jag!

Kommer inte orka med plugget. Känner det redan nu. Tittar på veckans uppgifter och det känns som om jag blir huggen med en kniv i bröstet.

Hur fan ska man orka och klara av att leva ett "normalt" liv om man gång på gång trampar på en falllucka som får en att falla flera hundra meter innan man med ett brak landar på marken och går i tusen bitar?! Hur ska man orka och klara av att pussla ihop sig själv och sen börja klättra upp till ytan igen?!
Hur många gånger ska man orka med det? Min kropp känns så sliten, det känns som om alla organ när som helst ska sluta fungera.
Folk förstår nog inte att de psykiska krämporna även sätter sig som kroppslig smärta. Jag undrar om en människa som inte upplevt psykisk ohälsa någonsin kan fatta hur det känns, hur tungt det är och hur jävla hopplöst allt känns. Jag tror inte dom kan det...


Ska se om jag har nåt jag kan sova på. Förra natten sov jag två timmar. Tack o lov kunde jag sova nån timme hos Lina o Daniel innan idag.


Sov gott världen.

Har varit i skåne nu sen i onsdags. Hade fruktansvärd hemlängtan, så bara kände att jag var tvungen att åka hem till föräldrarna och lillebror.
Har börjat tröttna som fan på Torsås. Vill tillbaka till storstaden! Den är ju underbar. Så många människor, så mycket liv och rörelse.

När jag precis flyttat till Torsås kunde jag knappt åka hem till malmö. Fick panik av att gå i stan. Det var hemskt och trångt och förmånga ögon som kunde granska mig. Ibland när man är dålig så känns det verkligen som att det står psykisk sjuk i panna. Man tror att alla vet om det och kollar konstigt på en. Så det var skönt att komma till lugnet som torsås har. Även om folk här pratar en hel del om en så var det ingen som dömde mig. Jag var ny och intressant. Folk var nyfikna på "Skåne" som jag fortfarande kallas. Det kändes bra!

Men nu är jag som sagt trött på hålan. Tror inte jag kan hitta en framtid där. Jag trodde det innan. Men den framtidstron gick i kras när Erik gjorde slut. Kvittar nu, men då var jag heltförkrossad.

Usch vad det ska vara svårt att leva. Varför är det så lätt för vissa?


Har börjat plugga så smått. På distans, och halvtid. Ett ämne. Börjar försiktigt, eftersom jag alltid annars har misslyckat. Dessutom var det nästan tre år sedan jag plugga så man har ju kommit ifrån det.
Men hade mitt första prov i fredags och kan ju berätta att jag fick alla rätt. Så det har börjat bra! =)
Hoppas bara det fortsätter så...

Min psykolog ringde i fredags förresten. Berättade att det skulle börja en kbtgrupp som hon tyckte jag skulle testa. Jag vet inte vad jag tycker... Har ju social fobi, och då är det nog jobbigt med gruppterapi. Har aldrig testat det så jag vet inte. Kanske ska ge det ett försök. Ska ringa henne imogon och snacka med henne.

Ikväll blir det myskväll med lillasyster och tjejkompisar. Premiär för ensam mamma söker, och det ska mysas med te och scones! Ska bli jättekul!
Glöm inte att kolla på det! Ensam mamma söker, kl.20 på tv3 ikväll!!!!


Nu blir det duschen. Försöka komma till liv efter en lång natt! Festa till kl. 8 på morgonen, sen gick jag upp kl. 10. Så inte många timmar jag har sovit... Men så kul jag hade!!!

Ha en bra och skön söndag allihopa!
Puss o kram

Ett år har jag bott här i Torsås nu.
Jag lämnade min trygga men jobbiga tillvaro i Svedala för att pröva mina vingar. Jag behövde en förändring då allt där hemma påminde mig om förmycket smärta.
Så fort hösten kommer och jag börjar må sämre så vill jag bara bort. Jag vill fly från allt och alla och inte minst mig själv.
Har testat det innan. Först tog jag min flykt till Mallorca för att börja jobba. Trodde det skulle bli skönt, trodde det skulle bli en ny start för mig, utan alla dumma tankar och känslor. Självklart blev det inte så, utan tvärtom.
I två veckor stod jag ut, sen åkte jag hem. Skämdes, hade misslyckats.

Andra gången flytta jag till Arvika för att börja på folkhögskola med inriktning hundvård. Eftersom jag vill jobba med djur någon gång i framtiden så var jag överlycklig över att hittat en utbildning som passa mig. Men eftersom man hade hund fick man inte bo på skolans internat, utan i egen lägenhet. Och det blev väldigt ensamt! Och åter igen blev tankarna för svåra och rösterna för högljuda.
Denna gången stod jag ut i två månader, sen åkte jag hem med svansen mellan benen. Ännu mer misslyckad. Och jag var så besviken på mig själv och jag märkte att även att mina föräldrar var det. Tror jag iallafall. Kändes som det.

Sen jag var 14 år har jag varit dålig, och i 10 år har jag försökt med olika mediciner. Jag har flyttats hit och dit mellan olika psykologer, psykiatriker och läkare som gett mig olika behandlingar och mediciner.
Ibland har det blivit bättre ett tag. Då har jag fått lusten över livet tillbaka, och även modet och hoppet. Jag har vågat börja plugga igen, haft lättare för att prata och umgås med folk.
Men lika fort som detta kommer, lika fort försvinner det. Och varje gång känns det som ett misslyckande!

Och var höst kommer depressionen som ett paket med posten.
Så också denna hösten...
Jag märker först av det i kroppen. Oftare huvudvärk och ont i magen. Känner mig rastlös och orolig i kroppen.
Sen blir det svårare att somna på kvällen. För tankarna börjar snurra. Klumpen i magen växer och tårarna kommer lättare.
Sen kommer behovet av att fly! Sova, flytta, komma bort.
Oftast går det inte, jag misslyckas som vanligt. Men denna gången har jag klarat det i ett år.
Trots att jag trodde att jag skulle gå under ett tag (vintern var hemsk och jag hamna rätt djupt i depression).
Men jag har klarat det! Mycket är Linas stöd, jag har alltid haft henne nära. Men också tror jag att jag har vuxit väldigt mycket. Jag klarar mig själv, äntligen! Jag har testat mina vingar, jag flyger med egna vingar!
Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Men jag känner tyvärr att det är påväg. Så kanske det kommer en del tråkiga negativa inlägg framöver. Och då får ni ursäkta mig. Men nu har jag iallafall varnat er!

God natt världen