Fly away!!




Ett år har jag bott här i Torsås nu.
Jag lämnade min trygga men jobbiga tillvaro i Svedala för att pröva mina vingar. Jag behövde en förändring då allt där hemma påminde mig om förmycket smärta.
Så fort hösten kommer och jag börjar må sämre så vill jag bara bort. Jag vill fly från allt och alla och inte minst mig själv.
Har testat det innan. Först tog jag min flykt till Mallorca för att börja jobba. Trodde det skulle bli skönt, trodde det skulle bli en ny start för mig, utan alla dumma tankar och känslor. Självklart blev det inte så, utan tvärtom.
I två veckor stod jag ut, sen åkte jag hem. Skämdes, hade misslyckats.

Andra gången flytta jag till Arvika för att börja på folkhögskola med inriktning hundvård. Eftersom jag vill jobba med djur någon gång i framtiden så var jag överlycklig över att hittat en utbildning som passa mig. Men eftersom man hade hund fick man inte bo på skolans internat, utan i egen lägenhet. Och det blev väldigt ensamt! Och åter igen blev tankarna för svåra och rösterna för högljuda.
Denna gången stod jag ut i två månader, sen åkte jag hem med svansen mellan benen. Ännu mer misslyckad. Och jag var så besviken på mig själv och jag märkte att även att mina föräldrar var det. Tror jag iallafall. Kändes som det.

Sen jag var 14 år har jag varit dålig, och i 10 år har jag försökt med olika mediciner. Jag har flyttats hit och dit mellan olika psykologer, psykiatriker och läkare som gett mig olika behandlingar och mediciner.
Ibland har det blivit bättre ett tag. Då har jag fått lusten över livet tillbaka, och även modet och hoppet. Jag har vågat börja plugga igen, haft lättare för att prata och umgås med folk.
Men lika fort som detta kommer, lika fort försvinner det. Och varje gång känns det som ett misslyckande!

Och var höst kommer depressionen som ett paket med posten.
Så också denna hösten...
Jag märker först av det i kroppen. Oftare huvudvärk och ont i magen. Känner mig rastlös och orolig i kroppen.
Sen blir det svårare att somna på kvällen. För tankarna börjar snurra. Klumpen i magen växer och tårarna kommer lättare.
Sen kommer behovet av att fly! Sova, flytta, komma bort.
Oftast går det inte, jag misslyckas som vanligt. Men denna gången har jag klarat det i ett år.
Trots att jag trodde att jag skulle gå under ett tag (vintern var hemsk och jag hamna rätt djupt i depression).
Men jag har klarat det! Mycket är Linas stöd, jag har alltid haft henne nära. Men också tror jag att jag har vuxit väldigt mycket. Jag klarar mig själv, äntligen! Jag har testat mina vingar, jag flyger med egna vingar!
Alis volat propriis!
(Hon flyger med egna vingar)


Eller iallafall gjorde jag det. Ännu en gång har paketet kommit med posten. Och ännu en gång vill jag flyga iväg, långt bort. Bara fly från allt.


Jag hatar hösten och vintern! Det var då jag alltid blev sjuk som yngre. Opererad för hjärtfel, blindtarmsinflammation, hjärnhinneinflammation, matförgiftad. Alltid på höst/vintern. Ungefär vid samma tidpunkt också, fast inte samma år alltså.
Och nu är det alltid då jag blir som sämst. Det är då jag tappar fästet. Det är då jag börjar undra om det verkligen är lönt?! Om det någonsin kommer förändras?!


Nej, nu ska jag inte vara så negativ. Men jag känner tyvärr att det är påväg. Så kanske det kommer en del tråkiga negativa inlägg framöver. Och då får ni ursäkta mig. Men nu har jag iallafall varnat er!

God natt världen


Kommentarer
Postat av: Weronica

Lider med dig och kan förstå till stor del hur du känner och mår...Hoppas det vänder för dig snart,dom mörka perioderna är ju bland dom värsta perioderna man kan ha i sitt liv,inget man ens önskar sin värsta fiende...Lycka till och var rädd om dig!

2010-09-05 @ 09:20:05
URL: http://nanfanlee.blogg.se/
Postat av: emma

Jag finns här alltid. Glöm aldrig det

2010-09-06 @ 20:33:57
URL: http://vildesmamma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0