enlitenflickasdagbok

Hösten kommer, och med den kommer min depression som ett paket med posten. Och med mitt dåliga psykiska mående försvinner även mitt immunförsvar.
Så nu ligger jag här nerbäddad i soffan med hög feber och halsfluss, ont i hela kroppen och spyhinken tätt intill mig. Och gråter som ett litet barn gör jag!

Kommer inte orka med plugget. Känner det redan nu. Tittar på veckans uppgifter och det känns som om jag blir huggen med en kniv i bröstet.

Hur fan ska man orka och klara av att leva ett "normalt" liv om man gång på gång trampar på en falllucka som får en att falla flera hundra meter innan man med ett brak landar på marken och går i tusen bitar?! Hur ska man orka och klara av att pussla ihop sig själv och sen börja klättra upp till ytan igen?!
Hur många gånger ska man orka med det? Min kropp känns så sliten, det känns som om alla organ när som helst ska sluta fungera.
Folk förstår nog inte att de psykiska krämporna även sätter sig som kroppslig smärta. Jag undrar om en människa som inte upplevt psykisk ohälsa någonsin kan fatta hur det känns, hur tungt det är och hur jävla hopplöst allt känns. Jag tror inte dom kan det...


Ska se om jag har nåt jag kan sova på. Förra natten sov jag två timmar. Tack o lov kunde jag sova nån timme hos Lina o Daniel innan idag.


Sov gott världen.