enlitenflickasdagbok

Oj! Då var dagen här. Måndagen den 25 juni kl 13.30. Jag är jättenervös, men det ska bli så jäkla skönt. Skönt att veta.

Efter snart tre år har jag lidit. Läkare på vårdcentralen har inte tagit mig på allvar. Läkare på akuten har skickat hem mig med medicin som hjälper tillfälligt. Många olika mediciner har det blivit. Men ingen undersökning. Ingen läkare som faktiskt satt sig in i min situation.

Men älskade Karlskrona tog mig på allvar direkt. Ett brev från mig (som mamma hjälpte mig att skriva) och de reagerade direkt. I maj månad fick jag lämna många prover. Och i början av juni kom ett brev hem till mig med datum och tid.

Äntligen ska jag få komma till en läkare på gastroenterologin i Karlskrona. En läkare som är kunnig, som vet (förhoppningsvis) vad han talar om. En läkare som kan hjälpa mig, en läkare som lyssnar på mig och som faktiskt tar mina problem på allvar.

Ska som sagt blir så jäkla skönt. Men samtidigt är jag så rädd! Rädd för vad proverna visar, rädd för kommande undersökningar (om det blir några) och rädd för att de kommer säga att allt är normalt och att jag får leva med detta...




Men mest av allt är jag rädd för ordet cancer...