Min värsta fiende.



Min värsta fiende kom fram i natt. Jag hatar henne!
Min västa fiende är mig själv. När jag mår dåligt. När min självkänsla ligger nere på botten. Då dyker hon upp. Tar över. Med svarta ögon och ilska i kroppen. Med ett hjärta som pumpar ut ondska i blodet. Smärta, hat, svartsjuka. Med knytna nävar och hårda ord.

Jag blir en annan. Jag blir smärtan jag har inom mig. Jag blir hon som ständigt säger åt mig att jag inte duger. Att alla andra är bättre. Att jag inte är värd nåt eller någon. Och hon skriker så högt att jag inte kan låta bli att lyssna på henne. Jag blir svag...

Hon förstör så mycket. Hon förstör allt bra. Krossar det i tusen bitar. Jag vill inte. Men hon tar över min kropp och mina tankar. Jag känner mig maktlös. Mitt förstånd blir överröstat av henne.

Sen plötsligt, när skadad redan är skedd, försvinner hon och lämnar mig med kinder svarta och blöta av mascaratårar. Och det är jag som får försöka hitta styrkan att bygga upp det som rasade igen. Jag som får försöka förklara och be om ursäkt. Vilket är svårt. Jag skäms. Jag är ledsen. Jag är ärrad.

 
 
 
Jag längtar tills den 10 september. Då ska min kamp börja. Det kommer bli hårt och tufft. Jag kommer vilja ge upp. Men jag ska kämpa. För min skull. För din skull. För er skull.
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: mamma

Och jag ska försöka hjälpa och stötta dig. För du är värd allt gott.

2012-09-02 @ 19:04:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0