Stretat på benen, ännu en gång




Då jag har cellförändringar så måste jag gå på regelbundna kontroller hos gynekologen. Och idag var jag på en sådan kontroll. Och trots att jag gjort det flera gånger får jag lika mycket ångest efteråt. Självklart är det inte en behaglig känsla att ta av sig på underkroppen, sätta sig i gynstolen, fullt stretande och med benen i vädret. Och självklart är det inte skönt när gynekologen sticker in en massa instrument i min vagina, trycker och klämmer och i mitt fall tar biopsi (knippsar av en bit vävnad). Det gör ont, man blöder. Men, man står ut så klart.
Ångesten kommer efteråt. När jag har tagit på mig mina byxor och gått därifrån. Då kommer klumpen i magen och ögonen tåras. Jag får gå och sätta mig nånstans, andas, ta det lugnt. Men det hjälper inte. Istället småspringer jag hem, kroppen vill fly.

Jag har länge funderat på varför jag får sån panik efter varje gynbesök. Men idag kom jag nog på det. Jag har gjort två aborter (skrapningar), något av det värsta jag varit med om. Ångestfyllt, skrämmande! Jag tror kroppen går igenom det igen, att kroppen upplever samma känsla som då.
Min första abort var hemsk. Min pojkvän stöttade mig inte alls, han förstod inte att jag var rädd. Jag var inte 100 % säker på att jag ville avbryta graviditeten, men jag var ung och pojkvännen ville verkligen inte ha barn. Tack och lov följde min mamma med mig till sjukhuset och fanns där när jag vaknade.
Min andra abort var inte lika hemsk, jag visste ju vad som skulle hända. Men denna gången ville jag inte alls egentligen. Pappan till barnet var ett ex, min stora kärlek och drömmen var att få barn med honom. Men han ville inte. Dock stöttade han mig och kom och hämtade mig på sjukhuset när allt var klart.

Men båda aborterna var ändå fruktansvärda. Man klär av sig och går in i en kall steril operationssal med läkare och sjuksköterskor i gröna kläder. Man hoppar upp i gynstolen med darrande ben. Folk tittar och är över en hela tiden. Någon som hjälper dig att lägga dig på rätt sätt, någon som sticker dig i armen för att kunna ge narkosen, någon som pratar med dig. Man fryser och är rädd, och mitt i rädslan somnar man in. Den känslan vaknar du sen också med.

Så jag antar att det är därför jag får ångest efter att ha varit hos gynekologen.
Någon annan som får det?


Man känner sig ganska utelämnad och utstirrad i detta läget!

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0