enlitenflickasdagbok

Dagen började med huvudvärk och yrsel. Det blev värre och värre och tillsist kräktes jag.
Efter en tupplur kände jag mig lite bättre, men yrseln förvandlades till ångest. Så nu har jag gått här ett tag med tårar rullandes nerför mina kinder och en massa tankar som snurrar runt i huvudet. Mest om det där med vad cellprovet visade och vad jag faktiskt ska gå igenom. Enkelt och vanligt ingrepp in my ass. Det är vad gynekologen säger. Men för mig är det skrämmande och ångestfyllt. Sjukhus och alla ingrepp och operationer jag genomgått där skrämmer ihjäl mig. Jag orkar inte mer sjukhusbesök.
Och att gå och vänta på kallelsen... Varför måste det ta en evighet?! Kan det inte bara bli gjort?! Men ser verkligen inte fram emot att blöda en månad efter. Skoj... Och infektionskänslig blir man, så bada kan man väl inte. Nej usch! Har ju järnbrist redan, så det lär väl bli ännu värre nu. Jippi, precis vad jag behöver. För jag är ju inte alls redan trött hela tiden.

Nej, en cigg behöver jag nu!!!


Förresten, tur att jag ska till vuxenpsyk imorgon så jag kan gråta av mig lite!

 

 

Hade mardröm om Tilda i natt igen. Men idag fick jag träffa henne och pussa och krama henne. Min lilla trollunge! <3


På lördag är det namngivning, och allt jag skulle fixa är klart! Presenter, klänning och något att grilla. Eller ja, jag tänkte göra egen potatissallad också, men den gör jag på fredagkväll eller lördag förmiddag. Den ska ju va fräsch! Någon som har ett bra recept på potatissallad? Nu menar jag alltså inte sån man köper i affären, utan det ska vara nypotatis, rädisor och sånt. Annars får jag googla! =)


Nu blir det en droppe theralen så att jag kan sova och komma upp tidigt imorgon.

Haj svaj!

Vilken jävla natt, eller rättare sagt morgon. Vaknade tidigt, antagligen pga en täppt näsa. Men jag orkade inte gå upp ur sängen, utan sen låg jag och slumrade till och från. Och jävlar vilken mardröm jag hade. Trots att jag vaknade och sen somnade så kom mardrömmen alltid tillbaks.

Jag drömde att jag, Lina och mamma var och kollade på Tilda när hon spelade bandy. Efteråt skulle Tilda vidare med laget, det var mörkt och de skulle cykla dit de skulle. Vi skulle komma efter. Men när vi kom fram hade de blivit av med Tilda. Panik!!! Vi sprang ut i mörkret och kallade förtvivlat på henne. Hon syntes inte till någonstans. Vi ropade och ropade, och sprang runt och letade. Paniken steg. Tillsist hör vi någon som gråter och ser sen Tilda komma gående som i trans. Nu ser jag allt som i en film. Jag ser hur en man står längre bort bakom ett träd och tittar på oss. Eftersom jag nu ser det som en film kan jag direkt förstå vad som hänt. "Filmen" försvinner och jag, Lina och mamma gråter hysteriskt medan vi håller om Tilda och frågar vad som hänt. Hon kan inte svara, hon bara gråter.

Plötsligt är vi hemma. Vi sitter i mammas och pappas soffa. Nu är även Anna och Emma här. Vi skiftar om att sitta hos Tilda medan hon ligger och sover i soffan. Hon sover i en evighet. När hon sen vaknar försöker hon berätta vad som hänt. Hon hade cyklat vilse och en man i en bil hade stannat och frågat henne varför hon var själv ute så här sent på kvällen. Han erbjöd henne skjuts, och hon hade hoppat in i bilen. Först hade han varit snäll, som en kompis, förklarar Tilda. Men sen hade han tagit hennes hand och börjat gnugga den mellan hans ben. Det var så hemskt när hon berättade, hon kunde inte riktigt förklara med ord då hon inte förstod var som hänt, och varför han gjort så.
Här vaknar jag och mår illa. Ligger i sängen en stund, men slumrar till igen. Då börjar drömmen om. Om och om igen, ibland lite annorlunda, ibland mer detaljerad. Ibland är gärningsmannen redan med från början och tittar på när Tilda spelar bandy, ibland smyger han in i omklädningsrummet och tittar på när flickorna duschar och byter om.
Varje gång vaknar jag och känner mig illamående, ibland alldeles våt av svett. Detta är nog den värsta mardrömmen jag haft.

För er som inte vet vem Tilda är så är det min systerdotter som är 7 år. En liten tjej som ännu inte förstår vad ondska är, en liten tjej som njuter av livet och allt fint och roligt som livet erbjuder.

Jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på drömmen. Och på hur mycket farligt som faktiskt lurar där ute i världen. Hade något hänt mina syskonbarn hade jag gått under. De är min största kärlek, och just nu längtar jag ihjäl mig efter dem alla; Theo, Elias, Vilde, Tilda och Lilly! <3

Men på lördag får jag träffa dem, ja till och med hela min älskade familj! Längtar!!!

Idag mår jag bra!
Allt det där som jag skrev om i förra inlägget har fått sjunka in.
Tydligen är ingreppet de ska göra på mig ett enkelt och ganska vanligt ingrepp. Detta lugnar mig! Plus, jag ska vara glad att de upptäckte det nu, innan det blev värre. Så jag är ganska positiv nu. Allt kommer bli bra, även om jag är nervös inför den lilla operationen. Men jag ska låta bli att tänka på det för mycket!

Jaha, inget trevligt läkarbesök. Proverna visade järnbrist och blod i avföringen. De gjorde ett trevligt endoskopi på mig (de går upp med kamera typ 5-10 cm i röven, alltså INTE trevligt!). Det gjorde ont och jag grät.
De ska skicka mig på koloskopi. För er som inte vet vad det är så är det en undersökning där de går upp med kamera i hela tjocktarmen. Man får endast lugnande och är alltså fullt medveten om vad som sker. Skoj...

När jag sen kom hem låg där ett brev från kvinnokliniken. Var, som jag skrev i ett tidigare inlägg, på gynundersökning då jag har cellförändringar. Nu fick jag svaret. Cellförändringarna har blivit värre och jag har ett virus som, om man inte gör något med det, orsakar cancer. Så nu ska jag få kallelse till en mindre operation där de tar bort en del av livmoderhalsen där cellförändringarna sitter.
Så, helt enkelt, är det en skit dag!

Jag vet att detta kommer få mig att sjunka djupare i min depression också... Men jag får ta en dag i taget helt enkelt. Kanske åka ner till mina föräldrar i skåne och tanka lite kärlek och trygghet.


Nåja. Får försöka låta bli att tänka på det. Tack och lov kommer det inte bli något problem att bli gravid i framtiden! Och det är det bästa jag hört på länge!

Nu blir det slapp i soffan med täcke över mig.
Puss

Oj! Då var dagen här. Måndagen den 25 juni kl 13.30. Jag är jättenervös, men det ska bli så jäkla skönt. Skönt att veta.

Efter snart tre år har jag lidit. Läkare på vårdcentralen har inte tagit mig på allvar. Läkare på akuten har skickat hem mig med medicin som hjälper tillfälligt. Många olika mediciner har det blivit. Men ingen undersökning. Ingen läkare som faktiskt satt sig in i min situation.

Men älskade Karlskrona tog mig på allvar direkt. Ett brev från mig (som mamma hjälpte mig att skriva) och de reagerade direkt. I maj månad fick jag lämna många prover. Och i början av juni kom ett brev hem till mig med datum och tid.

Äntligen ska jag få komma till en läkare på gastroenterologin i Karlskrona. En läkare som är kunnig, som vet (förhoppningsvis) vad han talar om. En läkare som kan hjälpa mig, en läkare som lyssnar på mig och som faktiskt tar mina problem på allvar.

Ska som sagt blir så jäkla skönt. Men samtidigt är jag så rädd! Rädd för vad proverna visar, rädd för kommande undersökningar (om det blir några) och rädd för att de kommer säga att allt är normalt och att jag får leva med detta...




Men mest av allt är jag rädd för ordet cancer...

Till sist så blev det en bra midsommar med världens bästa Fija och Kenneth (m.f). Ni fattar inte hur otroligt glad jag är som träffat dem. Jag kan verkligen säga att jag älskar Fija! Hon är min frugis, och jag hoppas att vi får många år tillsammans! *puss på dig*


Jag är full och trött, mätt och glad. Käkar korv och potatissallad så att jag nästan vill spy.

Va ute med Lufsen innan. Satte mig på en klippa och släppte lös honom. Han sprang runt och nosa och såg så lycklig ut. Han förstår inte hur mycket han betyder för mig. Han är världens bästa kompis, min stora kärlek! Men han börjar bli gammal, det märks... Han gick alltid före mig, var vi än gick. Men nu är han slö och långsam i trappan, går efter mig vilket är väldigt ovanligt!! Vill inte tänka på det, men ibland så är det så uppenbart så att jag får ont i hjärtat. Vill inte tänka mig en dag utan honom! Han är den som i 7 år alltid funnits för mig. Han är den som välkomnar mig hem, som är lycklig för att se mig. Som lägger sitt huvud i mitt knä när jag gråter. Som viftar på svansen när jag är glad. Usch nä, han får helt enkelt inte bli äldre nu!!!


Nu somnar jag snart i potatissalladen. Så god natt alla vänner och främlingar, och tack för att ni läser min blogg!

Min alienhund!
Älskar dig gubben!

 

 

Midsommar, det regnar och mitt humör är inte alls på topp!

När jag tänker på midsommar tänker jag på hur det var när man va liten. Hur jag älskade att klä upp mig i klänning och gå barfota i trädgården. Oftast firade vi bara med familjen. Det var det bästa. Och jag minns det som att det alltid var fint väder.
Så vill jag ha det idag med. Men den lilla flickan finns inte längre. Håret är inte kritvitt längre, den fina sommarklänningen hänger inte i min garderob.

Idag sitter jag ensam. Försökte göra mig i ordning innan för lite fest. Men när jag öppnade garderoberna kunde jag inte hitta nåt somrigt. Allt i min garderob är svart, grått och marinblått., Nån tröja/linne i rött eler vitt. Men inget fint.  När jag var liten var jag extremt "flickig", jag ville jämt ha klänning på mig, jag var en prinsessa som snurrade runt så att klänningskjolen stod ut. Idag känner jag mig bara obekväm i klänning. Och det är jättetrist, för jag vill kunna klä upp mig. Jag köper klänningar och kjolar, men de bara hänger där.

Jag ser på andra tjejer, blonda och med ljusa fina kläder. Önskar jag kunde va sån. Men istället färgar jag håret mörkt, klär mig i mörka färger. Tycker det är snyggt. Men vill även kunna va sån där ljus, glad tjej som kan bära fina kläder.
Svårt att förstå vad jag menar kanske. Saknar bara den flickiga Sara...

Kommer nog bli mycket ordbajs nu bara. Har druckit lite och är på dåligt humör. Så kanske lika bra att sluta skriva nu.

Men jag önskar er alla en fin, ljus och glad midsommar!

 

 

 

Vart tog alla åren vägen? Det gick så fort!

 

 

 

 

 

Jag har blivit tillfrågad om jag vill bli gudmor till det senaste tillskottet, och med stor ära så tackade jag såklart ja!

Nu har jag dock lite panik. Vad ska jag ge i dopgåva? Jag vill ge något särskilt då jag är gudmor, och jag vill att det ska va något personligt. Men vad? Allt står still i mitt huvud. Vad ger man en liten bebis? Tycker det är så trist med silverskedar, silverskallror eller nån silverram. Jag vill att det ska vara något som bebisen kan ha användning av, i alla fall i ett år framåt.

Jag har två funderingar, men vad det är kan jag inte skriva här då min kära syster läser min blogg, och jag vill att det även ska bli en överraskning för henne!

Jag får väl helt enkelt prata med mamma om det.
Men har ni några tips så får ni gärna skriva till mig!!


Puss