enlitenflickasdagbok

Jättelängesen jag skrev. Hänt mycket, bl a en praktikplats som har fått upp mig på fötterna och till och med fått mig till att ta ett första steg i trappan. Min psykolog och jag talar nämligen om en trappa när det gäller mitt mående och mina framsteg. Jag har stått på undervåningen allt för länge. Men sakta men säkert ska jag börja klättra. Ett steg i taget. För det är småsteg. Det finns ingen genväg, ingen hiss att ta. Det är ett tungt arbete, och jag kommer kanske få bakslag och ta ett steg tillbaka. Men med två steg fram och ett steg tillbaka så kommer jag faktiskt ändå framåt. Det gäller bara att inte slås sönder av minsta lilla bakslag.

Och ibland vill jag fortfarande skada mig själv, och till och med dö.
Men oftast känner jag för att leva.