enlitenflickasdagbok

 

 

Jag blev nyligen uppraggad på gatan. Inte ok, och jag blev till och med rädd!
Jag och Lufsen gick hemåt från Willys, när en man plötsligt byter sida av vägen och går alltså över till trottoaren som jag går på. Och börjar prata på ranglig engelska. Först lite om Lufsen, att han är fin och sånt. Än så länge lugnt, men känner att jag inte vill ha följe med en okänd man så jag saktar ner och hoppas att han ska gå vidare. Vilket han så klart inte gör, utan börjar nu fråga en massa om mig, hur gammal jag är, om jag är gift och har barn, om jag vill ge honom mitt nummer och så vidare. Och jag känner bara obehag, försöker avisa honom på ett trevligt sätt men han tjatar vidare. Tycker att vi ska ses på samma plats imorgon, samma tid. Jag säger nej och sen svänger jag av på ett ställe som jag egentligen inte ska svänga av på, men på nåt sätt kommer jag upp till galgamarken och gatan som går förbi mitt hus. Självklart går han där och börjar ropa på mig, säger att han bor i huset mitt emot. Kul, nu vet han alltså var jag bor.
Nu tycker jag att det är så obehagligt att jag skriker till honom att jag inte vill prata med honom och fortsätter sen gå, väldigt snabbt. Han ropar på mig, men jag hör inte vad han säger. Nu har jag gråten i halsen.
Vet ärligt talat inte varför jag reagerade så. Men han skrämde mig, det var mörkt och jättehalt så jag hade inte haft en chans mot honom. Nu sitter jag här med nerdragna persienner och en massa känslor har bara bubblat över. Känner mig rädd, arg och ledsen... 

 

 

Har dessutom en väldigt dålig period nu med mycket ångest och skit. Så då blir allt lite värre...

Men jaja... Nu får det snart bli sängen. Ska upp tidigt för att tvätta, och sen till sjukhuset.

 

 

Puss och kram